DN 12/5 2018. Samhällets regler ska gälla lika för alla, slår Moderaterna fast i sin valupptakt. Ett budskap som är svårt att få ihop med partiets nej till muslimska böneutrop.
Det finns inför årets valrörelse en tydlig inneboende moderat motsättning.
Under Fredrik Reinfeldt blev partiet statsbärande genom att mjuka upp sitt tilltal och lösa upp sin historiska dogmatism om till exempel arbetsrätten. M blev det snälla partiet, företrädarna fick till och med order om att klä sig mindre moderat.
I dag drömmer i stället partitoppen om att vinna tillbaka väljare från SD genom att vara hård mot flyktingar och brottslingar. Men ju mer konservativa de nynya Moderaterna blir, desto svårare att locka till sig breda väljargrupper.
Det var i den spagaten Anna Kinberg Batra fastnade och aldrig lyckades ta sig upp. Ulf Kristersson har klarat det bättre, trots att även han alltid fumlar rejält när han ska ge besked om hur han vill förhålla sig till SD.
På fredagen invigdes Moderaternas Sverigemöte i Göteborg med ett tal av partisekreteraren Gunnar Strömmer. Där stod det klart hur partiet vill ses inför valrörelsen. Den nya sloganen lyder ”Lika för alla”, vilket gav mer nyliberala medlemmar posttraumatisk chock med minnen av DDR-Sverige.
Men vad det handlar om i partiledningens ögon är snarare att formulera en svensk dröm inte olik den amerikanska. Meritokratins principer betonas, ingen ska begränsas av ”kön, klass eller klan”. Den som utbildar sig och jobbar ska få betalt, både bildligt och bokstavligt.
Partiets konservativa gir var förvånansvärt nedtonad såväl i den valstrategi Strömmer presenterade som i partiets nya valfilm. Naturligtvis talades det om brottslighet, språkkrav och badhus, men än mer om drömmar och möjligheter.
De två talen gav närmast övertydliga exempel på vilka faktiska slitningar som finns både inom Moderaterna och i Alliansen i stort.
På eftermiddagen klev i stället den ekonomisk-politiska talespersonen Elisabeth Svantesson upp i talarstolen. Då låg tonvikten desto mer på problemförorter, hederskultur, värderingar och sexövergrepp.
De två talen gav närmast övertydliga exempel på vilka faktiska slitningar som finns både inom partiet och i Alliansen i stort. Ulf Kristersson är till exempel uttalad motståndare till muslimska böneutrop, ett illiberalt, populistiskt ställningstagande som inte går ihop med synen på ett Sverige där man ska få leva i frihet och med gemensamma spelregler.
Det svenska medborgarskapet ska vara en biljett till en livslång samhörighet med Sverige, deklarerade Gunnar Strömmer. Säg det till de svenska muslimer som är födda här men som måste slåss för rätten att ens perifera moskéer ska få göra böneutrop en dag i veckan.
Frågan om bönen kan tyckas futtig, men den är symbolisk för Alliansens splittring. De ickesocialistiska partiernas oenighet om invandringen för tankarna till kärnkraftsfrågan på 1970-talet. Borgarna vann valet 1976 men motsättningarna gjorde trepartisamarbetet omöjligt och regeringen sprack.
Vill man undvika samma scenario efter en eventuell Alliansvalseger i höst går det inte att låtsas som att frågan är enkel nog att lösas med kompromisser efter regeringsbildandet. Det blir i så fall en elefant i rummet som inte bara kommer att stå i vägen utan som ett S och ett SD i opposition oupphörligen kommer att peka på och hojta om.
Moderaterna har rätt i att Sverige måste bli ett land där det blir lättare att bygga sin framtid med flit och hårt arbete. Integrationen är a och o, utanförskapet ska aldrig gå i arv. Där finns det alla möjligheter för Alliansen att fortsätta att hitta gemensamma lösningar. Men om man inte först lyckas enas om migrationen är det tveksamt om alliansprojektet kan betraktas som levande och trovärdigt.
