Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-16 04:33

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/demokratin-ger-oss-verktygen-for-att-radda-jordklotet/

Ledare

Demokratin ger oss verktygen för att rädda jordklotet

Illustration: Magnus Bard

DN 21/9 2019. Politikerna kan inte strunta i kraven på tuffa åtgärder för att rädda klimatet. 

Hundratusen människor steg ut på gatorna i Melbourne på fredagsmorgonen, svensk tid, för att kräva att politikerna agerar mot klimathotet. Det var bara början. Under resten av dagen samlades hundratusentals strejkande skolbarn, föräldrar och lärare i Paris, London, Stockholm och många andra städer. I Boston, Los Angeles och New York – där Greta Thunberg talade – genomfördes USA:s största klimatprotester någonsin. 

Världsledarna som träffas i FN:s högkvarter i New York på måndag för ett specialinkallat klimatmöte kan knappast ha missat trycket underifrån, kravet på att de ska fullfölja och fördjupa de åtaganden som gjordes i Paris för fyra år sedan.

DN lanserade på fredagen en ny webbsida – ”Klimatet just nu” – som samlar information om läget för stunden: Hur mycket koldioxid har vi släppt ut i atmosfären? Hur stor del av Arktis har smält? Hur mycket har havsnivån höjts?

Där finns också en klocka som visar hur lång tid vi kan fortsätta att släppa ut så mycket koldioxid som vi gör just nu och fortfarande klara Parismålets 1,5 grader. Under fredagen stod den på drygt åtta år och hundra dagar. 

Tiden som tickar ner understryker att vi agerar sent. Men den forskning som ligger till grund för beräkningarna – liksom protesterna – säger också något om varför vi alls gör det.

Det påstås ibland att klimathotet kräver så radikala åtgärder att endast en diktatur kan genomföra dem. Men det är den fria vetenskapen som gett oss redskapen för att förstå vad som händer och göra något åt det. Och det är fria människor – som väljare i valbåset, demonstranter på gator och torg och medlemmar i civilsamhällsorganisationer – som sett till att vi använder dem. 

För saker sker, även om det inte går så snabbt som det borde. Inte bara inom länder med höga ambitioner och god förmåga – som i Sverige. Utan också genom konkreta åtgärder som inbegriper mer än en stat.

Inget exempel är bättre än EU:s utsläppsrättssystem. Det sätter ett tak för koldioxidutsläppen i unionen – och ser till att den som förorenar måsta betala för sig. 

När det infördes för omkring 15 år sedan var det rätt slappt – priset på koldioxid var för lågt. Men politikerna i Bryssel har pressats att strama åt det. Utsläppsrätter har tagits bort, priset pressats upp. Kolkraften har därför blivit för dyr – mellan 2012 och 2018 stängdes 30 procent av. I år ytterligare 19 procent. Kolet ersätts av naturgas, med ett betydligt mindre klimatavtryck, och förnybar energi.

Tack och lov är amerikanerna klokare än sitt ledarskap.

En EU-valrörelse med just klimatet i fokus ledde till att vi skickade folkvalda till Bryssel som vill tajta till systemet ytterligare. Till Ekot (9/9) säger till exempel Fredrick Federley (C) att han vill att sektorer som just nu har undantag ska ingå. Karin Karlsbro (L) vill att systemet ska vävas in i handelspolitiken, de som exporterar till EU ska också behöva betala för sina utsläpp.

Demokratin må vara trög – men den ser till att vi rör på oss, och att det sker i rätt riktning. 

Sorgebarnet är naturligtvis USA. Washington spelade en nyckelroll i att se till att Peking ställde upp på Parisavtalets bindande åtaganden, vilket man aldrig tidigare velat göra. Donald Trump har inte bara sett till att amerikanerna ställt sig utanför – på måndagens FN-möte förväntas han inte dyka upp – utan också gett sig på initiativ som tagits på delstatsnivå.  

Tack och lov är amerikanerna klokare än sitt ledarskap. Också där strejkar alltså skolbarnen. Opinionsundersökningar visar att en stor majoritet av väljarna tycker att klimatet utgör en kris som måste åtgärdas. Det ger hopp om förändring även där.