Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-26 16:07

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/demokratin-har-i-basta-fall-bara-en-medelalderskris/

Ledare

Mattias Svensson: Demokratin har i bästa fall bara en medelålderskris

Många väljare har velat kasta sig i armarna på Emmanuel Macron i jakt på lite spänning i tillvaron. Foto: Thibault Camus/AP

Det kommande EU-parlamentsvalet sägs stå mellan Frankrikes Emmanuel Macron och Ungern Viktor Orbán, men de illustrerar också på olika sätt västvärldens demokratiska kris.

Rätta artikel

Man kan i alla fall skratta åt eländet. Med den känslan läser jag statsvetaren David Runcimans ”How democracy ends”, en av förra årets mest hyllade böcker inom brittisk facklitteratur. Med lätt penna går Runciman sakligt igenom hur demokratin skulle kunna ta slut: kupper, katastrofer, teknisk utveckling eller att vi hittar någonting bättre.

Valet av Donald Trump är den väljarmässiga motsvarigheten till att köpa en Harley-Davidson-motorcykel för sitt hopsamlade pensionskapital.

De pregnanta iakttagelserna är en av bokens stora förtjänster. De visar bland annat hur det kommande EU-valets motsatspar – Frankrikes president Emmanuel Macron och Ungerns premiärminister Viktor Orbán – illustrerar två sidor av den europeiska demokratins kris.

Runciman bedömer att sannolikheten för en våldsam kupp är liten i åldrande västländer med stabil demokrati, men växande missnöje och ekonomiska klyftor är stora problem. Vår trötta demokrati genomgår något av en medelålderskris, och den kan ta sig nog så bekymmersamma uttryck.

Brexit är skilsmässan och Emmanuel Macron den attraktiva nya partnern som frestar när väljarna tröttnat på sina invanda.

Om valet av Donald Trump är den väljarmässiga motsvarigheten till att köpa en Harley Davidson-motorcykel för sitt hopsamlade pensionskapital, så är Brexit skilsmässan och Emmanuel Macron den attraktiva nya partnern som frestar när väljarna tröttnat på sina invanda. Resultatet har i samtliga fall blivit mer spänning än stadga, precis som efterfrågat fast kanske ändå inte som tänkt.

Konspirationsteorier har exempelvis alltid varit en tröst för förlorande fraktioner i en levande demokrati. Nu tror även de politiska vinnarna på dem, en bidragande orsak till att de allra flesta känner sig som förlorare.

Viktor Orbán illustrerar samtidigt hur länder utan samma demokratiska stadga i ekonomiskt oroliga tider lockas av populismens alternativ. Den liberala demokratin lovar personlig värdighet, via individuell frihet och rösträtt, och kollektiva fördelar, via stabilitet och växande ekonomi. Populismen lovar tvärtom kollektiv värdighet och personliga fördelar, starka ledare skrävlar om ”folket” och använder staten för att belöna sina kumpaner och anhängare. För den som saknar personliga ambitioner, hopp eller tålamod kan den dealen vara bra nog.

Populismen lovar tvärtom kollektiv värdighet och personliga fördelar, starka ledare skrävlar om ”folket” och använder staten för att belöna sina kumpaner och anhängare.

Att påpeka populismens nackdelar är en otillräcklig strategi för att bemöta den. Utmaningen handlar tvärtom om att våga strunta i populisterna och ägna kraft åt demokratins dubbla styrka: den enskilda människans frihet, värdighet och ansvar, samt de långsiktiga fördelar som växer ur en sådan ordning. Viktigast är att blicka framåt. Att försöka rädda något förlorat är partiskt, påminner Runciman, det är en kamp mot fiender och förrädare. Att försöka sig på något nytt är däremot en upplevelse vi kan dela.