Varför blev det ingen afrikansk vår? frågade sig en del bedömare efter den arabiska. Trots ett pyrande missnöje satt många av kontinentens auktoritära och korrupta regimer stadigt. 

Till Etiopien har tövädret till slut i alla fall nått. Den som satte fart på det är premiärminister Abiy Ahmed, som på fredagen utsågs till årets fredspristagare. 

Abiy Ahmed tillsattes som regeringschef i april 2018, efter att folkliga protester tvingat företrädaren Hailemariam Desalegn att avgå. Den regeringskoalition, bestående av fyra partier med bas i olika etniska grupper, som styrt landet med järnhand sedan 1991 gav visserligen inte upp sitt grepp om makten, men skickade fram den då 41-årige förnyaren.

Väl installerad som premiärminister satte Abiy Ahmed omedelbart i gång ett omfattande reformprogram. Högst på agendan stod ett slut på konflikten med grannlandet Eritrea, med vilket man befunnit sig i krig sedan 1993. Den nye premiärministern gav upp omstridda landområden, i enlighet med en 20 år gammal fredsplan som Etiopien tidigare inte visat sig intresserat av att följa. Relationerna förbättrades omgående. I juli förra året skrev Abiy Ahmed och hans eritreanska motpart Isaias Afewerki på ett fredsavtal. Såväl telefon- som flyglinjer öppnades mellan de två grannländerna som levt i total isolering från varandra i decennier.  

Förhoppningarna om att freden skulle leda till att Eritrea, en av världens mest slutna diktaturer, öppnas upp har hittills kommit på skam. Det gäller inte det fram till förra året nästan lika auktoritära Etiopien. Ahiy Ahmed har lyft mediecensuren, tagit bort förbudet mot demonstrationer och utlovat flerpartival till 2020. 

Samtidigt har han satt i gång en ekonomisk reformprocess. Etiopiens höga tillväxtsiffror de senaste 25 åren – de har regelmässigt varit tvåsiffriga – är ett resultat av stora infrastruktursatsningar, genomförda av statliga bolag med från utlandet lånade pengar. Bnp har mångdubblats, men skuldsättningen har stigit och det råder ett konstant underskott på de dollar som krävs för att betala räntor och amortera på lånen. Dessutom frodas korruptionen. Nu är det tänkt att utländska investeringar och privatiseringar ska stärka konkurrenskraften. 

Modigt är också Nobelkommitténs val av pristagare.

Abiy Ahmed är utan tvivel en modig man. De snabba reformerna utmanar mäktiga intressen. Han har konfronterats av medlemmar i militären, i vad som kan beskrivas som kuppförsök. I flera delar av landet har etniska och regionala konflikter blossat upp.

Modigt är också Nobelkommitténs val av pristagare. Etiopiens reformprocess är förmodligen den mest löftesrika som satts igång någonstans i världen de senaste åren. Slutar den väl innebär det inte bara fred och frihet för landets drygt 100 miljoner invånare, utan också en stark bas för demokrati och utveckling i Östafrika.

Men processen befinner sig också i sin linda. Det finns en reell risk att etniska spänningar förvandlas till väpnad konflikt. Kanske övertygar ökade oroligheter Abiy Ahmed själv, eller dem runt honom, att Etiopien kräver en fast hand. 

Nobelkommittén konstaterar i sin prismotivering att belöningen visserligen kommer tidigt, men att det är nu den etiopiska reformprocessen behöver stöd och uppmuntran. Så bör också omvärlden, och i synnerhet Europa och USA, resonera. 

Abiy Ahmed och de demonstranter som beredde marken för honom har satt fart på en etiopisk vår. Den får inte sluta som den arabiska.