Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-16 09:16 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/det-ar-inte-gratis-att-radda-klimatet/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Det är inte gratis att rädda klimatet

Foto: Magnus Bard

DN 2/11 2018. Det kommer kosta att minska koldioxidutsläppen. I kronor och ören för konsumenter. I tålamod för väljare och politiker som kämpar för att få reformismens tröga hjul att snurra.

Kärnan i de svenska klimatambitionerna har två bitar, som slås fast i det så kallade generationsmålet. Vi ska minska våra koldioxidutsläpp i Sverige. Och vi ska göra det på ett sätt som inte ökar dem i andra länder.

Den första delen är vi ganska duktiga på. Även om takten inte är tillräckligt hög för att vi ska nå Parisavtalets mål har utsläppen av växthusgaser i Sverige sjunkit stadigt sedan 1993. Det gäller framför allt de senaste tio åren. 

Till stor del är det resultatet av politik som följt en enkel princip. Priset på vår konsumtion är ofta för lågt – det inkluderar inte de långsiktiga kostnaderna för de koldioxidutsläpp och de klimatförändringar den genererar. De regleringar och ekonomiska styrmedel som vi infört tvingar marknadens aktörer att i högre grad internalisera kostnaderna. Det skapar incitament både för att förändra konsumtionsmönster och investeringar i, till exempel, ny och renare teknik.  

Den andra biten av generationsmålet är det dock svårare att leva upp till. Det understryker slutrapporten från det av Naturvårdsverket stödda projektet PRINCE (”Policy Relevant Indicators for Consumption and Environment”), som Ekot rapporterade om på onsdagen. Forskargruppen har tagit fram en modell som uppskattar de koldioxidutsläpp som svensk konsumtion ger upphov till i Sverige och utomlands. Och den kalkylerar att nästan två tredjedelar av dem sker utanför våra gränser.

Vi har blivit bättre på att producera klimateffektivt i Sverige, samtidigt som produktion av varor med stora utsläpp har flyttat utomlands.

Beräkningarna bekräftar Naturvårdsverkets egna siffror, som dessutom visar att andelen utsläpp som svensk konsumtion genererar utomlands ökat kraftigt över tid. 1993 var de 46 procent, nu alltså kring 66. 

Det är inte svårt att förstå varför. Vi har blivit bättre på att producera klimateffektivt i Sverige, samtidigt som produktion av varor med stora utsläpp har flyttat utomlands. 

Grundproblemet för det vi importerar är självklart detsamma som för det vi producerar här. Priset är ofta för lågt. Det fångar inte de långsiktiga kostnaderna av koldioxidutsläpp och tilltagande växthuseffekt. Men vi saknar de instrument som vi har för produktion på hemmaplan. Lagstifta om regleringar och ekonomiska styrmedel kan vi göra i Sverige, inte i andra länder.

Konsumentmakt erbjuder ett sätt att komma runt den begränsningen. Om vi bryr oss tillräckligt mycket köper vi bara produkter vars pris tar hänsyn till klimatet. Man skulle kunna tänka sig en certifiering som garanterar att de rosor i blomsterbutiken som flugits in från Kenya kompenserats med tillräckligt många planterade träd för att binda de växthusgaser som släppts ut på vägen. 

Risken är dock att klimatkrav och pris blir för lågt. Tillräckligt för att döva samvetet, men inte för att dämpa den tilltagande växthuseffekten.

Man ska inte rynka på näsan åt den goda viljan. Men huvudvägen mot att räkna in klimatkostnaderna i priset på de varor vi importerar, styra om konsumtionsmönster och minska koldioxidutsläppen går inte genom konsumentmakt utan via internationellt politiskt samarbete. För oss går den framför allt genom EU.

Det beror dels på att den inre marknaden har stor betydelse för klimatet och att vi inom ramarna för de europeiska institutionerna faktiskt är med och formar de regleringar och ekonomiska styrmedel som präglar den. Dels beror det på att handelspolitiken, vårt andra instrument för att påverka produktionen av de varor vi importerar, formuleras gemensamt i Bryssel. 

Att rädda klimatet har alltså ett dubbelt pris. I kronor och ören för konsumenter. I tålamod för de väljare och politiker som kämpar med att pressa Europasamarbetets tröga reformhjul framåt.  

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.