Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-13 12:10

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/det-ar-inte-mer-partipolitik-lo-behover/

Ledare

Det är inte mer partipolitik LO behöver

Foto: Magnus Hallgren

DN 2/11 2019. LO tyngs av banden till S. Flirten med V gör inget bättre. Karl-Petter Thorwaldsson borde fokusera på kärnverksamheten. 

Ett stycke historia skrivs när Karl-Petter Thorwaldsson kliver upp på scen på Vänsterdagarna i Göteborg på lördagen. Det blir första gången en LO-ordförande talar på ett V-arrangemang. Och det går knappast att misstolka vilken signal han vill sända ut: Sväng vänster, Stefan Löfven, sluta dansa efter Annie Lööfs pipa, annars kanske LO tar sina medlemmar och kampanjbidrag och går till Jonas Sjöstedt.

Det är lätt att göra sig lustig över Thorwaldssons mullrande. Han sitter ju i Socialdemokraternas verkställande utskott. LO-chefen har själv varit med och klubbat den strategiska inriktning som ligger bakom mittensamarbetet, liksom de 73 punkterna i januariavtalet. 

Tycker han att inriktningen krockar med medlemmarnas intresse hade han kunnat säga ifrån tidigare.

Det går också att ifrågasätta Thorwaldssons taktiska fingertoppskänsla. Sedan uppgörelsen med C, L och MP har S förlorat rejält med väljare. Särskilt bland LO-medlemmarna. Men det är inte till Vänsterpartiet de har vandrat, utan till Sverigedemokraterna. Dessa väljare tilltalas knappast av en rödare socialdemokrati, utan av högoktanigt gråsosseri. 

Varför har LO-förbunden så svårt att locka medlemmar? Därför att de inte klarar av att leverera ett attraktivt erbjudande.

Framför allt är det dumt att polarisera LO-kollektivet genom att injicera ytterligare partipolitik i en organisation som skulle behöva betydligt mindre sådana doser. Thorwaldsson och ledarna för de olika anslutna förbunden borde i stället fokusera på fackets kärnverksamhet: att representera medlemmarnas rättigheter och intressen gentemot arbetsgivarna. Det är en viktig funktion i vilket land som helst och i synnerhet i ett präglat av den svenska arbetsmarknadsmodellen. En hel del pekar på att LO-förbunden kan få svårt att göra det i framtiden. 

I en välargumenterad artikel i nättidskriften Kvartal noterade den förre TCO-ekonomen och moderate statssekreteraren Mikael Sandström att LO de senaste decennierna lidit ett ordentligt medlemstapp. Och han visar att det inte i första hand kan förklaras med yttre omständigheter, som att alliansregeringen tog bort möjligheten att göra skatteavdrag för medlemsavgiften. Den fackliga anslutningsgraden har ju inte alls sjunkit lika mycket bland tjänstemän som arbetare. I den första gruppen har den minskat från 79 till 73 procent. I den senare handlar det om ett ras från 79 till 60. 

Varför har LO-förbunden så svårt att locka medlemmar? Därför att de inte klarar av att leverera ett attraktivt erbjudande. En tjänsteman med en månadsinkomst på 21 000 kronor som går med i Unionen eller Jusek får betala en månadsavgift på 225 respektive 270 kronor. Vid samma lön ligger avgiften i Kommunal på 303 kronor, i Transport på 349 kronor, i Handels på 400 kronor. 

Inte får LO-medlemmarna mer för pengarna heller. Hos TCO och Saco är en extra inkomstförsäkring vanligt, hos LO är det mer sällsynt.

Varför är LO-förbundens avgifter så höga? Kanske för att de utöver medlemsförmåner ska finansiera socialdemokratiska valkampanjer. Varje år skickar LO 11 miljoner kronor till S. När det är dags för val tillkommer ytterligare tiotals miljoner kronor i direkta och indirekta bidrag. Sandströms tes, att organisationsgraden bland arbetare pressas ner för att de inte vill betala en extra premie för att stödja ett parti många av dem inte röstar på, förefaller högst rimlig. 

Ett välfungerande LO är viktigt för Sverige och den svenska modellen. Det kräver att förbunden klarar av att locka och behålla medlemmar. Därför borde Karl-Petter Thorwaldsson klippa banden till S, avstå från nya till V, och flytta fokus till fackets kärnuppgift.