Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-26 20:09

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/det-ar-klart-att-eu-valet-handlar-om-varderingar/

Ledare

Det är klart att EU-valet handlar om värderingar

Foto: Jessica Gow/TT

DN 9/5 2019. Visst måste partierna lämna besked i sakpolitiken. Men det går inte att blunda för att den populistiska nationalismen hotar Europasamarbetet.

Rätta artikel
EU-valet 2019

Den som under onsdagen följde riksdagens partiledardebatt om EU-valet kunde lätt få intrycket att deltagarna hade två olika val i sikte. Ulf Kristersson, å ena sidan, pustade ut. Han var nöjd med att den svenska debatten inte längre handlar om ja eller nej till unionen. M-ledaren konstaterade att med sådana existentiella frågor som medlemskapet ur vägen kan äntligen all fokus läggas på sakpolitik.

Stefan Löfven, å andra sidan, såg en ”folkomröstning om högerextremismen” framför sig. Annie Lööf, Jan Björklund och Isabella Lövin använde andra ord, men målade upp samma konflikt. För dem står grundläggande värderingsfrågor på spel den 26 maj.

Partierna måste naturligtvis svara på vad de vill göra på en rad sakområden. Vill de – och i så fall hur – skärpa unionens utsläppsrättssystem? Ska jordbrukspolitiken få kosta så mycket som den gör i dag? Bör EU fortsätta att sluta omfattande frihandelsavtal likt de med Kanada och Japan?

Det finns en rad sakpolitiska skiljelinjer som måste klargöras för att väljarna ska kunna göra informerade val. I det har Ulf Kristersson helt rätt.

Det är också sant att varken V eller SD längre vill lämna EU. När det gäller Jonas Sjöstedts parti beror det i hög grad på att Europaprojektet är rätt populärt bland de rödgröna väljare som han vill nå. I Jimmie Åkessons fall handlar det snarare om slutsatsen att förutsättningarna är bättre för att vara med och riva hela rasket inifrån, än att driva igenom ett svenskt utträde.

Det är också skälet till att EU-valet till syvende och sist handlar så mycket om värderingar. Den existentiella frågan är tyvärr inte alls försvunnen, den har bara flyttat upp från svensk till europeisk nivå.

Självklart förtjänar väljarna att få veta om de företrädare de skickar till Bryssel, till skillnad från KD:s toppkandidat Sara Skyttedal, kan välja mellan Frankrikes president Emmanuel Macron och Ungerns premiärminister Viktor Orbán.

Det går inte att blunda för att en typ av populistiska och nationalistiska rörelser som försvann ur de europeiska partisystemen efter andra världskriget nu är på frammarsch. Partier som har som bärande idé att använda staten till att forma etniskt och kulturellt mer homogena nationer finns representerade i nästan alla nationella parlament. I det europeiska får de sannolikt omkring 20 procent av stolarna.

I få länder har den populistiska nationalismen nått hela vägen fram till makten. Men där sådana partier har gjort det – i Ungern och Polen – har de sedan både gjort vad de lovat och använt makten till att förstärka sitt eget grepp om den, genom attacker på domstolarnas oberoende och fria medier. 

En femtedel av sätena i Europaparlamentet och kontroll i ett par huvudstäder gör inte att den populistiska nationalismen kan riva EU-projektet. Men fortsätter dess idéer att stärkas utgör den på sikt ett hot. Inte för att den motsätter sig att ”flytta mer makt till Bryssel”, utan för att den inte ställer upp på EU-medlemskapets mest grundläggande åtagande: att nationalstaten frånsäger sig rätten att trampa på individuella och demokratiska rättigheter.       

Självklart förtjänar väljarna att få veta om de företrädare de skickar till Bryssel, till skillnad från KD:s toppkandidat Sara Skyttedal, kan välja mellan Frankrikes president Emmanuel Macron och Ungerns premiärminister Viktor Orbán. Naturligtvis vill de veta hur politikerna tycker att unionen ska agera när regeringar gör övertramp, och hur de tänker förhålla sig till populisterna i parlamentet: Samarbete och anpassning – eller ett rakryggat försvar av Europaprojektets mest grundläggande värderingar?