DN 12/6 2018. Det är för tidigt att kasta bort kontanterna.
Uppdatering 180612 08:35 Texten har tillfogats en rättelse.
Kontanter är fortfarande kung. Men det är en monark med främst ceremoniella åtaganden som dåsar på sin tron. Och premiärministern i den nya e-ekonomin heter kontokort. Swish har nyligen tillträtt som oppositionsledare. Apparna växer i betydelse.
Revolutionen har gått snabbt. Så sent som 2010 använde vi sedlar och mynt vid nästan hälften av alla ärenden i butik. Nu hörs det trygga rasslet av kontanter alltmer sällan; ungefär nio av tio kunder i kassakön betalar med kort.
För snabbt? De flesta ser utvecklingens fördelar. Men röstsvaga grupper hamnar i svårigheter när kontanter blir ett andra klassens betalningsmedel. Glesbygden är fortfarande mer beroende av fysiska betalningar, visar en undersökning från Riksbanken.
Den urbana medelklassen kanske inte begriper problemet, men många äldre pensionärer vänder också på slantarna rent bokstavligt. Deras problem ska inte viftas bort som grinig teknikfientlighet. Digitaliseringen kan beröva människor en viktig känsla av kontroll över hushållskassan.
Vår nya elektroniska regim har dessutom aldrig utsatts för ett ordentligt stresstest. De största nackdelarna är än så länge därför osynliga. Hur svårt är det egentligen att destabilisera våra nätverk? Håller elnätet för en attack?
Det räcker med ett kortare avbrott för att människor inte ska kunna betala hjärtmedicinen. Längre störningar skulle leda till en storm av bekymmer som få har tänkt igenom. Uppenbart är att när hela ekonomin är uppkopplad blir den mer sårbar.
Riksbankschefen Stefan Ingves har i flera år varnat för att Sverige inte är moget den kontantlösa utopi som vi rusar mot. Nu har han fått med sig den parlamentariska Riksbankskommittén, som på måndagens DN Debatt presenterade förslag för tryggade betalningar.
Planen är rätt, fast inte överdrivet ambitiös. Storbankerna ska bli skyldiga att erbjuda ett minimum av kontantservice. De kan knappast klaga. Kostnaden beräknas till några få miljoner för att sköta fler uttagsautomater och ställen för dagskassehantering.
På kort sikt är dilemmat hanterligt och överskådligt. Även om mängden kontanter i svensk ekonomi har halverats på tio år hålls summorna fortfarande kring en kritisk massa. Men hur länge till?
Riksbanken ger ut sedlar och mynt. Resten av infrastrukturen är privat. Säkerhetsföretagens kassavalv och transporter är dimensionerade för stora volymer. Och när kostnaderna nu stiger finns det inget som säger att de kommer att fortsätta göra jobbet.
Digitaliseringen har skakat om många näringar. Kontantbranschen står på tur, och det tar Riksbankskommittén inte höjd för.
Till slut lär det kontantlösa samhället ändå bli verklighet. Inte minst eftersom regimskiftet drivs framåt av en gräsrotsrörelse. Svenskarna föredrar de digitala betalningarna.
I den nya broschyren "Om krisen eller kriget kommer” uppmanas vi att ha ”kontanter i mindre valörer” redo. Men det säger sig självt att få kommer att kunna fylla bensintanken vid till exempel en stor naturkatastrof. Vem orkar hålla reda på tusenlappar i madrassen?
Även den elektroniska ekonomin måste därför bli mer robust. Betalkortsystem borde anpassas bättre för transaktioner offline. Appen Swish – i praktiken en form av privatiserade e-kontanter – är fantastisk när en krognota ska delas. Men fungerar systemet under brinnande finanskris? Riksbankens tankar om att ge ut en ny sorts e-krona kan lösa en del problem. Många frågor hänger ändå i luften.
I en tidigare version av texten fick broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” fel titel.