Första gången han förekom i Dagens Nyheter var den 10 november 1975. Tidningen rapporterade om den ”fredsmarsch” in i Spanska Sahara som kung Hassan av Marocko försökt iscensätta. I en bakgrundsartikel berättades om två misslyckade kuppförsök riktade mot kungen. De hade ägt rumt ett par år tidigare. Ahmed Rami beskrevs som en av kuppmakarna. Han var nu politisk flykting och levde som student i Uppsala.

Drygt 10 år senare skulle han ha etablerat sig som Sveriges ledande leverantör av antisemitiskt gift, en energisk distributör av ”det eviga hatet”, för att låna titeln på den antologi kring hans verksamhet som 1993 gavs ut av Bonniers och Svenska kommittén mot antisemitism.

Inför minneshållandet av November­pogromerna i Nazityskland 1938 arrangerade kommittén i fredags en konferens på temat antisemitiska ”miljöer” i dagens Sverige. Tillsammans med idéhistorikern Stéphane Bruchfeld hade jag fått i uppdrag att under en av konferensens sessioner påminna om Ahmed Rami.

Det är i dessa dagar nästan exakt 30 år sedan Rami efter en flera månader lång rättegång i Stockholms tingsrätt dömdes till 6 månaders fängelse för hets mot folkgrupp. Hans namn har vid det här laget förpassats till den relativa glömskan. Men som inkarnation av ”det eviga hatet” är han i dag mer skrämmande närvarande än på länge. Han var, och är, en antisemitismens förbindelseofficer, en länk mellan judehat i ibland till synes vitt skilda ”miljöer”: extremhögern, vänstern, grupper med rötter i Mellanöstern, den kristna kyrkan. En hatets och konspirationsteoriernas relästation.

Rami startade 1987 en närradio­station med det missvisande namnet Radio Islam. Missvisande därför att intresset inte var islam utan ”judarna”. Under långa nattliga sändningar trummade Rami in sitt budskap: judarna är all ondskas upphov och redskap. ”Parat med hyllningar till Hitler och nazismen anklagades judarna för att vara sexualförbrytare, rasförgiftare och ritualmördare, de beskylldes för att vara grymma, giriga och illojala”, sammanfattar idéhistorikern Henrik Bachner i sin avhandling ”Återkomsten. Antisemitism i Sverige efter 1945”. Grundstenar i propagandan var för­nekandet av Förintelsen och fantasin om judarnas strävande efter världs­herravälde.

Rami fick överraskande länge verka i skydd av den svenska offentlighetens oförmåga att se att en flykting från Marocko också kunde vara en Hitlerbeundrande antisemit. Hans verksamhet försvarades, urskuldades eller förträngdes av den maoistiska vänsterns överguru, Jan Myrdal, och i dess husorgan, Fib/Kulturfront. Samtidigt stöttades Rami, och samarbetade, med både gamla och nya nazister och högerextremister, inte minst när han några år in på 90-talet såg till att den tidens mest kände Förintelseförnekare, den franske litteraturhistorikern Robert Faurisson, togs till Sverige. 

Favoritkandidat till rollen som chefsdjävul är finansmannen George Soros

Som om det inte räckte med dessa flankskydd fick Ahmed Rami under rättegången 1989 hjälp av ett expertvittne från teologiska fakulteten i Uppsala, religionshistorikern Jan Bergman, som hävdade att det existerade ett gällande religiöst påbud för judar att döda icke-judar. I den långvariga debatt som följde fick professor Bergman länge stöd av sin egen fakultet, en påminnelse om den kristna teologins antisemitiska släpskugga.

Varför lyfta upp Rami ur källaren i dag? Gör vi inte bäst i att låta honom försvinna under arkivens drivor av damm? Problemet är att han i dag tycks vara på väg att lyftas upp ur källaren av strömningar och grupperingar som ser honom som en vördnadsvärd och efterföljansvärd pionjär. För några år sedan gjorde nazistiska Nordfront en intervju med ”författaren och aktivisten” som länge ”bedrivit upplysningsverksamhet om judisk maktrörelsen”.

Radio Islam existerar fortfarande. Nu som flerspråkig nätsajt med hänvisningar till ”Mein Kampf” och förfalskningen ”Sions vises protokoll”. Den sägs drivas av ”frihetskämpar” som stöder Ramis ”kamp”. Ahmed Rami själv gör inlägg på Facebook.

Så sent som i vintras tryckte Expressen en reportageserie av frilansjournalisten Jenny Strindlöv som under ett år infiltrerat extremhögern. I en av artiklarna berättar hon om ett möte i Bagarmossens Folkets hus arrangerat av ett hemligt högerextremt nätverk. Kvällens talare var den drygt 70-årige Ahmed Rami.

Hur ska man förstå det? Är det inte muslimer som är högextremisternas fiender i dag? Svaret är att ”judarna” i många kretsar på nytt tycks ha blivit fienden nummer ett, förmodligen alltid varit det. ”Invasionen” av muslimer kan te sig som en katastrof i nazisternas ögon. Men det är ”judarna” som ligger bakom migrantströmmarna, vet dessa nazister. Det ingår i ”judarnas” lömska plan. Genom att genomföra ett ”folkutbyte” ska de förslava den ”vita” rasen och säkra sin makt.

Också Jenny Strindlöv deltog i SKMA:s konferens och förklarade antisemitismens centrala roll i högerextremisternas världsbild just med dess funktion som nyckeln som öppnar alla lås: ”Antisemitismen förklarar allting. Det är judarnas fel att alla de andra finns här.”

Det är 30-talets konspirationsteorier som går igen. Då ”visste” alla nazister och fascister att det var judarna som styrde såväl kommunismen som kapitalismen.

I dag är det som en annan av konferensens föreläsare, journalisten Kent Werne, åskådligt visade högkonjunktur för konspirationsteoretiker. När allt fler opinionsbildare och politiker beskriver verkligheten i termer av det bedragna ”folket” och den bedrägliga ”eliten” är det goda tider för vanföreställningar om världen som en marionetteater där ondskefulla makter drar i trådarna.

Favoritkandidat till rollen som chefsdjävul är finansmannen George Soros. Han är ju lämpligt nog jude. Ingen slump därför att man i det högerpopulistiska Ungern kunnat se en affisch där Soros ler bakom ryggen på EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker.

På ålderns höst kan Ahmed Rami konstatera att det våras för den världsbild han under hela sitt liv ägnat sig åt att sprida.