Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Det verkliga krispartiet stavas SAP

Illustration: Magnus Bard

DN 26/5 2018. Tre småpartier slåss kring 4-procentsspärren – men den riktiga krisen finns hos Socialdemokraterna. Lättrörligheten bland väljarna eroderar snabbt basen för det tidigare statsbärande partiet.

DN/Ipsos nya mätning kastar strålkastarljuset på tre partier som kämpar mot samma 4-procentssjuka. Även om patienterna, Liberalerna, Miljöpartiet och Kristdemokraterna, har samma symtom – störtblödning av sympatisörer – skiljer sig orsakerna åt.

KD hade otur. De trodde sig efter förra valet ha hittat en fri yta på spelplanen, att vara ett asylskeptiskt parti utan rasism och nazistiska rötter. Tyvärr skulle just det utrymmet snarast komma att bli extremt överbefolkat, och då mäktade partiet inte byta taktik.

Det just nu kongressande Miljöpartiet blev styrman på ett skepp vars kapten inte visade sig vara intresserad av att lyssna på någon annan. Plötsligt var destinationen inte alls den som de gröna hade tänkt sig, men det var bara att hålla god min och invända att man i alla fall aldrig lät skutan gå på grund.

Liberalerna, slutligen, kanske behöll sin egen kapten lite för länge. Det finns dessutom skäl att tro att L och Centern är så lika, och attraherar väljare som i så hög grad överlappar varandra, att de aldrig kan växa sig starka samtidigt. En sammanslagning borde fortfarande vara ett alternativ att överväga. Det finns ett stort behov av en stark, verkligt liberal mittenkraft i svensk politik.

Det finns också likheter i respektive partikris. Både MP och KD har svikit en stor del av sina verkliga kärnväljare. De gröna genom att kompromissa bort sin själ i heliga frågor som miljö och flyktingsyn. På fyra år har partiledningen lyckats skrämma bort stora delar av den väljargrupp som var partiets framtidshopp, flyktingvänliga unga med stark klimatoro. Kvinnor och storstadsbor som enligt DN/Ipsos nu flytt Fridolin och Lövin.

Motsvarigheten i Kristdemokraterna är väljare som har en stark kristen grundsyn och gärna arbetar ideellt med att hjälpa flyktingar och andra utsatta. När de plötsligt fann sig ha röstat på ett gränsstängande högerparti måste det ha känts som att vara Jona och vakna i valfiskens buk.

Slutsats: Experimentera gärna, men var rädd om kärnväljarna.

Socialdemokratin ska vara en bred kyrka, sa Göran Persson. Frågan är när församlingen senast var så nära att spricka i två.

Samma budskap är svårt att rikta till Sveriges verkliga krisparti. Socialdemokraterna under Stefan Löfven kanske inte löper någon överhängande risk att falla för 4-procentsstrecket, men partiets ras skapar en känsla av chock och förtvivlan som inte finns hos de mindre partiernas sympatisörer, mer vana vid strider på kniven.

”Rosornas kris” var den fyndiga rubriken när Aktuellt på torsdagen granskade tumultet i SAP, men det gamla epitetet rosornas krig hade fungerat lika bra. För vad det handlar om är den klassiska motsättningen mellan höger- och vänstersossar, nu formulerad som en bitter strid om flyktingpolitiken.

Socialdemokratin ska vara en bred kyrka, sa Göran Persson. Frågan är när församlingen senast var så nära att spricka i två. Det föreligger närmast en öppen revolt inom partiet. 

Tidigare har man till nöds kunnat lappa över motsättningarna mellan traditionella arbetarväljare, företrädesvis i glesbygd, och progressiva radikala i storstäderna. Partiet har kunnat luta sig mot en stor grupp som röstat S på grund av arv och klass.

Dagens väljare är betydligt mer lättrörliga och svårflörtade. Minnet av en tid då socialdemokratin var synonymt med staten och tryggheten bleknar snabbt bort. I stället ser man en krympande koloss som inte vet vilken lerfot den ska stå på. Inget parti har så starkt förknippats med omsvängningen av flyktingpolitiken som S. En del väljare må se det som en styrka, för andra är det ett tecken på populism och ryggradslöshet.

Till skillnad från Kristdemokraterna lär Stefan Löfven knappast kunna hoppas på några stödröster. Den djupa krisen är Socialdemokraternas att lösa på egen hand.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.