Häromdagen var det bokhyllans dag, och sociala medier svämmade över av bilder på svällande samlingar. Det underförstådda budskapet var förstås: Se så många böcker jag har, se så bildad jag är.

Jo, boken har blivit ett statusföremål. Och det är synd. För nog ska man ha vördnad för böcker. Men problemet med det vördade är att det är så svårt att närma sig, och är det något vi inte har råd med, så är det ett avstånd mellan oss och vår arts samlade anteckningar.

Om vi vill säkra bokens ställning hos det uppväxande släktet borde vi i stället kanske hantera den som den praktiska kunskapen matlagning.

De vuxna behöver man inte oroa sig särskilt mycket för. Deras läsande har ökat sedan 2015. Även ljudbokskonsumtionen går uppåt – i fjol med hela 44 procent, visar en färsk rapport från Svenska Förläggareföreningen och Svenska Bokhandlareföreningen.

Detta är mycket goda nyheter, särskilt i ljuset av att pandemin höll oss borta från bokaffärer och inte minst biblioteken, som tidvis höll stängt. Ändå ersattes inte läsandet med andra aktiviteter. I stället laddade folk ned ljudböcker och kunde därmed, för en billig peng, fortsätta försjunka i det långa berättande som är en bok.

Med dagens barn och unga är det sämre bevänt. Visst läser de, men inte böcker, och inte på papper. Deras läsande sker främst via mobilen, paddan och datorn.

Spelar då detta någon roll? Ja. För på skärmen skummar man, och texterna är kortare. Därigenom blir läsandet flyktigt, snuttifierat. Den långa, sammanhållande koncentrationen uteblir, och därmed det där totala uppslukande som hänger samman med bokläsning, då man för en lång stund lämnar sig själv och uppgår helt i någon annans värld.

En rad studier har dessutom visat att text är lättare att ta till sig på papper än på en skärm. Neurovetaren Maryanne Wolf talar i en ny intervju med Dagens Nyheter om detta som att papperstext möjliggör djupläsning.

”Djupläsningen ger en väldigt viktig, sofistikerad förmåga till kritisk analys. Och vår förmåga att anta andras perspektiv, empati. Och när man drar samman de två sakerna, kritisk analys och empati, så har man förmågan att värdera vad som är sant”, konstaterar hon (20/2).

Det betyder inte att skärmar är värdelösa. Tvärtom. Den nya tekniken är underbar för snabb informationssökning, nyhetsinhämtning och sociala kontakter. Men denna typ av läsande bör ses som ett komplement till boken – inte en ersättare.

Forna tiders bekymrade debatt om vad för böcker folk läser är mindre intressant, och föraktet mot den ”dåliga litteraturen” – barns flick- och pojkäventyrsböcker, ungdomars fantasy och vuxnas deckare – är missriktat. Det viktiga är inte att vi läser god och uppbygglig litteratur, utan att vi läser böcker över huvud taget.

Om vi vill säkra bokens ställning hos det uppväxande släktet borde vi i stället kanske hantera den som den praktiska kunskapen matlagning. Det börjar med att man lär barnen att göra chokladbollar, sedan går man vidare till pizza, varpå man sticker ett recept på köttfärssås i deras hand. För många stannar det vid förmågan att laga vanliga vardagsrätter, och det räcker gott. Med hjälp av detta kan de få i sig näring på ett njutbart sätt livet ut.

Likadant är det med bokläsandet. Det duger inte att bara säga att barn måste börja läsa. Man måste väcka en lust till läsningen, och därur skapa en vana. Kanske vissa som nyblivna vuxna sedan lägger böckerna på hyllan. Men någonstans därinunder ligger vanan och pockar, och rätt vad det är återupptar de den. För detta är i slutänden boken: inte en statuspryl, utan ett bruksföremål.