Googles artificiella intelligens är bättre än läkare på att hitta bröstcancer, rapporterade flera medier i förra veckan. Rubrikerna utgick från en studie i prestigetidskriften Nature, som visar att den amerikanska nätjättens algoritmer är skickligare än det tränade ögat på att avläsa mammografins röntgenplåtar.  

Faktum är dessutom att det inte bara handlar om Googles AI. Svenska forskare vid Karolinska och KTH publicerade liknande resultat förra året. 

Politiker älskar att tala sig varma för digitaliseringens möjligheter i välfärden. Ibland kan det framstå som ett modeord, mer än något annat.

När det ska bli verklighet hackar dessutom ofta leveransen. Nya it-system verkar ofta stjälpa snarare än hjälpa. Under hösten har DN vid flera tillfällen rapporterat om strul i Stockholm stads digitala skolplattform. Landsting har infört papperslösa journalsystem som inte är kompatibla med varandra. 

De nya nätläkarna, som också möjliggjorts av den digitala tekniken, har visserligen ökat tillgängligheten i vården. Men de har gjort det utan att filtrerar efter behov och därmed dyrt. Det är inte självklart att alla alltid ska få träffa en läkare. 

Studierna som visar hur AI kan förbättra cancervården är dock en utmärkt illustration av hur stora digitaliseringens möjligheter faktiskt är. Det ger bättre kvalitet i välfärden, i det här fallet genom mer träffsäkra diagnoser. Och smartare resursanvändning, när läkare kan fokusera på vad de gör bäst.

Digitaliseringen omtalas ofta som en ”ny industriell revolution”. Robotar, AI, automatisering och 3D-skrivare innebär att denna liksom de tidigare kommer att föra med sig produktivitetsökningar. 

Men i tidigare industriella revolutioner har effektiviseringarna ofta till stor del gått servicesektorn förbi. Välfärden har främst gynnats genom resursöverföringar som möjliggjorts genom rationaliseringar i andra delar av ekonomin. Digitaliseringen har däremot möjligheten att i lika hög grad skapa kvalitetsförbättringar och effektiviseringar i välfärden.

Det behövs expertis, investeringar och förmåga till koordination. I vissa fall – som det med nätläkarna – behövs enhetliga nationella regler eller riktlinjer.

Sätten det kan göra det på spänner dessutom över ett stort fält. Det kan alltså handla om analysen av röntgenplåtar. Eller system för att hantera och dela data. Eller, för den delen, om robotar som hjälper människor med olika typer av funktionshinder – och som på det sättet kan både öka deras personliga frihet och frigöra händer i omsorgen. 

Det är dock inte gratis att omsätta i praktik. Automatiskt kommer det heller inte att ske. Det behövs expertis, investeringar och förmåga till koordination. I vissa fall – som det med nätläkarna – behövs enhetliga nationella regler eller riktlinjer.

Därmed är det tveksamt om kommuner och regioner, som i huvudsak är ansvariga för leveransen i det svenska välfärdssystemet, verkligen klarar att ta huvudansvaret för digitaliseringen av sektorn.

Liberalerna föreslog förra året en nationellt samordnad ”Sverigeförhandling” för uppgiften. Exakt hur utformningen av en sådan ska se ut kan diskuteras. Men visst borde det gå att hitta en bred riksdagsmajoritet för idén att ge staten ett tydligt uppdrag att ta tag i digitaliseringen av välfärden.