Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-13 11:36

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/diktaturer-ar-trista-elaka-och-dodligt-smasinta/

Ledare

Mattias Svensson: Diktaturer är trista, elaka och dödligt småsinta

I det forna Östtyskland var det ofta dödtrist. Foto: Alexander Mahmoud

I dagens Kina får människor inte ens dö under värdiga förhållanden. Något som tycks känneteckna kommunistiska diktaturer.

Häromveckan begravdes Zhao Ziyang av sina närmaste. Inga märkligheter – förutom att Zhao dog redan 2005.

Först nu, 14 år senare, kan de anhöriga ta farväl i en begravningsceremoni de tidigare nekats av det regerande Kommunistpartiet.

Först nu, 14 år senare, kan de anhöriga ta farväl.

Zhao var landets premiärminister på 1980-talet, och stödde inte bara ekonomiska utan också politiska reformsträvanden. Han förespråkade som generalsekreterare 1989 dialog med de demonstrerande studenterna på Himmelska fridens torg. Därför avsattes han när andra delar av Kommunistpartiet beslutade att sätta in militären, och tusentals demonstranter mördades den 4 juni 1989. Resten av sitt liv framlevde Zhao Ziyang i husarrest.

Att hans kvarlevor inte kunnat begravas förrän nu – och då tillräckligt långt från Peking för att graven inte ska kunna bli en vallfärdsplats, är talande för hur nervös den kinesiska diktaturen är än i dag över varje tanke på demokrati, och varje minne av de som agerat för eller dött för sådana idéer. Människor vars ideal lever långt efter att de gått bort.

Men det talar kanske framför allt för futtigheten – den grå, vardagliga ondskan – som präglar alla medborgares relation till staten i auktoritärt styrda samhällen. Också i de minsta detaljer kan beslutsfattare på byråkratins alla nivåer jävlas med underordnade, särskilt de som stämplats som samhällsfiender.

Jag drar mig till minnes ”fotbollsdissidenten” Helmut Klopfleisch från Simon Kupers bok ”Football against the enemy”. Han som övervakades av östtyska Stasi för att han höll på klubben Hertha Berlin, som spelade på andra sidan muren, och såg de flesta fotbollsklubbar från väst närhelst de spelade i östblocket.

Klopfleisch ansökte 1986 om att få lämna Östtyskland. En fåfäng förhoppning eftersom få tilläts lämna landet bakom Berlinmuren och järnridån.

Han som övervakades av östtyska Stasi för att han höll på klubben Hertha Berlin, som spelade på andra sidan muren, och såg de flesta fotbollsklubbar från väst närhelst de spelade i östblocket.

Men så en dag 1989 beviljades omedelbar avresa. Stasi hade valt ögonblicket med omsorg. Klopfleischs mamma låg för döden och han tvingades att välja mellan att ta farväl av henne eller av diktaturen. Klopfleisch fick packa och åka. Hans mamma dog bara dagar senare, och han beviljades ingen återresa till begravningen.

Sådan utstuderad grymhet också i administrativa detaljer är diktaturers och enpartistyrens signum. Eftersom de styr med det latenta hotet om våld ständigt närvarande uppmuntras på alla nivåer människor som tilltalas av sådan maktutövning. Vardagsondskan är resultatet. Det är därför människor förnekas frihet till och med när de lämnat jordelivet, och det är därför diktaturer är dödligt trista att leva i.