Karolin Hakim (1988–2019)

Augustidagen då 31-åriga Karolin Hakim dödades hade gärningsmannen först tagit sikte på pappan till hennes barn, berättar ett ögonvittne för ”Veckans brott” (14/11). Det var därför han sprang, snubblade på en trottoarkant – och tappade den några månader gamla bebisen. Och det var därför Karolin Hakim sprang efter, lyfte upp sitt barn, skrek och vädjade om att gärningsmannen skulle sluta. Sedan blev hon skjuten, och spädbarnet föll till marken en andra gång.

Finns det inte några gränser för vad den kriminella världen är beredd att göra? Frågan har fortsatt att eka under året. När 18-åriga Ndella Jack dödades av skott som verkar ha varit avsedda för hennes man. När uppgörelsen sedan fortsatte några dagar senare och slutade med att både en taxichaufför och en student i en lägenhet i närheten blev skjutna.

”Det var väldigt hemskt faktiskt… Jag är väldigt lugn och undviker farliga situationer. Jag vill bara jobba”, berättade taxichauffören senare (DN 31/10).

Karolin Hakim kommer tillsammans med Alan Kurdi, flyktingpojken som hittades livlös på en strand och gav flyktingkrisen det sorgligaste av ansikten, att förklara 2010-talet för framtiden. Precis så här illa var det. Och i båda fallen kommer man tyvärr att tvingas säga: nej, allt vände inte omedelbart efter deras död. Det blev värre innan det blev bättre.

I fallet med flyktingpolitiken för att viljan saknades. I fallet med gängbrottsligheten för att tiden saknades.

Om det hade funnits ett direkt samband mellan nya befogenheter till polisen och hur effektivt den kan lagföra kriminella hade vi sett en dramatisk förbättring den senaste tiden. Så är inte fallet. Inte heller går det att trolla fram stora kullar poliser, hur många siffror partiledarna än nämner. Det kommer att ta tid. 

Men efter Karolin Hakim kommer ingen regering att kunna snåla med resurser till polisen. Det har blivit alldeles för uppenbart hur kostsamt det är.

Många av standardförklaringarna har fått ge vika. Att Malmö varit så hårt drabbat av dödsskjutningar har till exempel ofta förklarats med närheten till kontinenten. Fast, så här ser det ju inte ut på kontinenten, påminde DN:s korrespondent Lina Lund (9/11 2018). En annan vanlig förklaring har varit invandringen. Men det finns ju andra segregerade områden i Europa där invånarna inte tar till vapen på det här sättet – trots att den organiserade brottsligheten är ett faktum även där.

Kanske finns mest att lära av den tyske professorn Thomas Blieseners förvåning. Nej, det spelar inte någon avgörande roll hur många brott som klaras upp för att förstå varför kriminella skjuter eller inte, förklarade han för Lina Lund. Sedan såg han den svenska statistiken: ”Om uppklaringsgraden är så låg och så många kommer undan, ja då kan det spela en roll.”

Vi pratar ofta om vem som har ansvaret för utvecklingen: skolan, polisen, regeringen? Vem ska stå till svars? Nästa årtionde måste svaret på den frågan bli: de kriminella.

Amanda Sokolnicki

Abu Bakr al-Baghdadi (1971–2019)

Sörjd och saknad borde han inte vara av någon, den självutnämnde kalifen alias ärketerroristen Abu Bakr al-Baghdadi. IS-ledaren bär skulden för tusentals människors död och lemlästning under åren av skräckväldet i Syrien och Irak. En del av hans lärjungar smider sannolikt fortfarande planer på blodiga illdåd runt om i världen.

al-Baghdadi sprängde sig själv för att slippa fångas av amerikanska kommandosoldater. Samtidigt dödade han två av sina egna barn. Det säger det mesta om IS paradis.

Gunnar Jonsson

Tullia von Sydow (1918-2019)

Hon var svensk samhälls- och kvinnohistoria. Född 1918, demokratins genombrottsår. Uppvuxen på Östermalm. En av få kvinnor i sin generation som tog studenten. Läste Moa Martinson och Ivar Lo-Johansson. Blev socialdemokrat. Hemmafru med fyra barn. Skilsmässa. Började yrkesarbeta, först på förlag, sedan på Socialstyrelsen där hon sysslade med äldrefrågor och var med om att bygga upp hemtjänsten. Landstingspolitiker vid 75, riksdagsledamot vid 80, blev 100. Förstod och förklarade tidigt att vi i Sverige kan och måste flytta fram de äldres bäst-före-datum radikalt. Hade som morgonrutin att hoppa studsmatta.

Per Svensson

Jacques Chirac (1932–2019)

Det är så sorgligt med dödsrunor: Rosorna kommer först när folk inte längre kan ta emot dem. Förutom i vissa fall. Som vad gäller Frankrikes tidigare president, Jacques Chirac. Han var högermannen som ville bygga ett fredligt USA av EU, och lyckades bli vän med alla. Utom USA! 

Han tyckte på riktigt om människor, och trodde alltid att mikrofonen var av. Då flög franska grodor om England ur hans mun. Folk drev med det, och med hans bortkommenhet inför internet. Med hans stora glasögon. Med hans deprimerade hund. Men de gjorde det med kärlek. Jacques Chirac var inte landsfadern. Han var landspappan. Han blev 86 år.

Lisa Magnusson

Paul Volcker (1927–2019)

Under sina sista år i livet uppmärksammades han främst för den så kallade Volckerregeln. Den begränsar vilken typ av investeringar banker får göra och ska se till att finanskrisen 2008 inte upprepas. 

Men det var inte så Paul Volcker först gjorde sig ett namn. Under 1970-talet plågades USA av hög inflation. Som Fed-chef gjorde Volcker slut på den, genom en ordentlig dos ortodox politik i form av höjda räntor. Hans frånfälle veckorna innan den svenska Riksbanken avslutade sitt experiment med minusränta påminner om vilken labyrint dagens centralbankschefer befinner sig i. 

Martin Liby Troein

Sara Danius (1962–2019)

Svenska Akademien tycks ha en deformerande effekt. Det vore orättvist mot Sara Danius att i första hand komma ihåg henne som ständig sekreterare under Akademiens största kris sedan Gustav III. Jag vill minnas henne som essäist, som författare, som humorist med den mildaste, skarpaste humor. Långt efter att alla glömt Jean-Claude Arnaults namn kommer hennes laserprecisa texter att finnas kvar, oavsett om de skildrat bekymren att komma ur en Nobelklänning eller husmoderns ultravåldsamma kamp mot kökets ål.

Erik Helmerson