”Moderaterna och borgerligheten har suttit i knät på friskoleföretagen.” Det säger Moderata ungdomsförbundets ordförande Benjamin Dousa – och han har viktiga poänger i sin kritik (SvD 10/1). För bristerna är uppenbara, och det är dags att anhängare av det fria skolvalet börjar vårda reformerna.

En del skolor drar ner på undervisningstiden så att samma gymnasiekurs kan variera mellan 50 och 110 undervisningstimmar. När sådana kvalitetsbrister flerfaldigas och kan fortgå utan åtgärd handlar det om systemfel, särskilt i kombination med vinstuttag.

Ett annat problem är betygsinflationen, där ett flertal studier pekat ut friskolor som de större syndarna i att ge högre betyg än motiverat.

Politiskt kan mycket göras. Betygsinflationen kan motas med anonyma prov och att de nationella proven rättas av andra lärare. Skolpengens utformning kan korrigeras med villkor för exempelvis ett visst antal undervisningstimmar och lärartäthet. Skolor ska inspekteras och fusk beivras. Detta kan alltid göras bättre eftersom det aldrig kommer att bli perfekt.

Friskolebranschen behöver också tydligare markera mot avarter och missbruk.

Det måste också få konsekvenser att inte uppfylla kraven, och så blir det inte alltid i dag. Skolor med uppenbara och kända brister har tillåtits fortsätta under alldeles för lång tid.

Tydligare regler och krav kan förbättra situationen, men kan aldrig vara hela lösningen. Friskolebranschen behöver också tydligare markera mot avarter och missbruk. Det skulle gynna elever, skattebetalare och seriösa aktörer. Friskolorna skiljer sig på så sätt inte från andra: de flesta affärsbranscher behöver emellanåt hantera att profilerade företag ger omotiverade bonusar och utbetalningar, uppvisar kvalitetsbrister eller avslöjas i korruptionsaffärer. Vad några gör stänker annars på alla andra.

Av erfarenheterna från valfrihetssystemen kan vi lära att de tenderar att fungera bättre för mer standardiserad verksamhet, som förskolor, men sämre ju fler olikheter och bedömningar som adderas. Yrkesutbildningar på gymnasiet är, liksom försöken med lotsar och det uppdagade fusket inom LSS, exempel på att stor och ökad komplexitet är svårare att styra.

Vissa krav är nödvändiga, också till priset av ökad komplexitet, men det gäller långtifrån alla.

Tvärtom råder brist på den dynamik och utveckling som marknader tenderar att generera.

Det socialdemokratiska förslaget om vinstförbud var illa lämpat som lösning på skolans problem. De aktörer man försökte reglera bort hade i stor utsträckning kunnat anpassa sig, medan många mindre skolor av god kvalitet hade fått problem.

Benjamin Dousas förslag om att skolor ska söka tillstånd som de bara får för evidensbaserad pedagogik riskerar också att minska välbehövlig variation snarare än kvalitetsbrister. Hur ska man exempelvis under ett sådant reglemente kunna pröva något nytt?

Ofta skylls problemen med friskolor på långtgående marknadsliberalism, men ett offentligt finansierat, offentligt reglerat och offentligt utvärderat system med inslag av privat drift är inte över sig marknadsliberalt. Tvärtom råder brist på den dynamik och utveckling som marknader tenderar att generera.

Långa köer till attraktiva skolor hämmar den konsumentmakt och kritiska insyn i driften som behövs för att kvalitetskrav ska kunna drivas från föräldrar och elever. Det är lätt att fastna i diskussioner om regleringar och förslag mot de sämsta skolorna. En minst lika viktig fråga är hur skolor med god kvalitet ska kunna expandera och sprida sin modell.