Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-20 22:54

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/dra-av-masken-fran-nathatarna-och-trollen/

Ledare

Dra av masken från näthatarna och trollen

Illustration: Magnus Bard

Hoten och trakasserierna på nätet mot politiker urholkar demokratin. Vi kan inte låta detta fortsätta.

DN:s ledarredaktion
Rätta artikel

”Stefan och 'svinen' har bäddat för KRIG… Blod kommer och SKA flyta. Hoppas att han har många livvakter?”

Orden kommer från en Facebooksida till stöd för Sverigedemokraterna och citeras av stiftelsen Expo. I en artikel från slutet av januari räknar Expo upp en lång rad mer eller mindre öppna dödshot mot statsminister Stefan Löfven. Att åkalla Christer Pettersson, friad för Palmemordet, är populärt: ”Hallå, Christer Petterson. Var är du? Vi har ett uppdrag till!”

I sociala medier cirkulerar en bild på socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) omgiven av hatbudskap hon fått motta. ”Landsförrädare” och ”Ställ henne på ett torg så kanske hon blir stenad” är två av de mildare förolämpningarna.

Centerledaren Annie Lööf berättade på partiets kommundagar nyligen att hon aldrig mött ”sådant respektlöst hat” som nu. Givetvis följdes hennes tal av ännu värre trakasserier.

Att tonen hårdnat och att kritik mot dagens politiker ofta slår över i hat och hot uppmärksammas nu inte minst i Storbritannien. Där vittnar företrädare för flera partier, höger som vänster, att tonfallet blivit värre i samband med de två omröstningarna om Brexit och Skottlands självständighet.

I BBC-podden ” The week in Westminster” gav nyligen flera parlamentsledamöter exempel på hur deras politiska liv inskränkts under senare tid. De kan inte längre träffa sina väljare spontant, eller uppmana väljarna att träffa dem på torg, bibliotek, kyrkor eller moskéer, utan att informera polisen.

Kvinnor och medlemmar av minoriteter är särskilt utsatta, säger en av de brittiska politikerna. I Sverige tycks hetsen vara särskilt hård mot de politiker som avskys av SD-sfären. 

Effekterna på demokratin är sorgliga. Ökar avståndet mellan valda och väljare ökar också politikerföraktet. Dessutom: Vem vill i framtiden engagera sig offentligt om det innebär att vara ständig måltavla för trakasserier och rena dödshot även mot familjemedlemmar?

Att hoten ibland också blir verklighet har vi sett för många exempel på. Frank Magnitz, Bremenordförande för det främlingsfientliga tyska partiet AFD, skadades illa när han misshandlades av tre män i januari. Borgmästaren i polska Gdansk, Pawel Adamowicz, knivmördades samma månad mitt i ett anförande.

Och det har inte gått tre år sedan den brittiska Labourpolitikern Jo Cox sköts på öppen gata av en högerextremist medan hon valarbetade inför Brexitomröstningen.

När hoten riktar sig mot ledande politiker är de en form av terrorism.

Vad kan vi göra åt situationen? I en artikel i Washington Post föreslår historikern Anne Applebaum olika sorters reglering av sociala medier. Och visst, framväxten av medier som Facebook och Twitter har på olika sätt varit negativ för demokratin; det gör samhället sårbart för falska nyheter och andra typer av infokrigföring, och det gör det lättare för hatare att finna varandra och pumpa upp varandras ilska till bristningsgränsen.

Men frågan är om vi inte redan har alla motmedel i våra händer och bara behöver bli bättre på att använda dem. Polis och åklagare måste bli effektivare i jakten på människor som gör sig skyldiga till förtal och olaga hot på nätet. När hoten riktar sig mot ledande politiker är de en form av terrorism.

De politiker som själva är aktiva i sociala medier måste bli betydligt bättre på att markera och ta avstånd från anhängare som går över gränsen. I dag är kvantitet en statusmarkör för politiker och debattörer – många följare anses vara ett mått på framgång. I stället borde kvaliteten avgöra.

Och slutligen: Mycket skulle vara vunnet om debattörer i sociala medier som huvudregel slutade att interagera med anonyma konton. Anonymitet är livsviktigt i vissa sammanhang, som för visselblåsare och dissidenter i diktaturer. Men ytterst sällan är en maskerad person på gatan ett tecken på något gott. Samma gäller för den ansiktslöse på Twitter.