Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Du predikar kollektiv bestraffning av religiösa skolor, Shekarabi

Tur han inte gick i skola i Sovjet.
Tur han inte gick i skola i Sovjet. Foto: Fredrik Sandberg/TT

DN 14/3 2018. S-förslaget att skrota religiösa friskolor visar att vi är i en tid då religionen trycks tillbaka i Sverige. Det är inte oproblematiskt. 

Civilminister Ardalan Shekarabis debattartikel om religiösa skolor i måndagens Aftonbladet är som bäst synnerligen ogenomtänkt. 

Ministern hänvisar till det ”religiösa och politiska förtrycket” i sin skola i Iran och ställer det mot sin svenska skola där han fick ”möjligheten att integreras”. Så rundar han av med att Sverige nu ”fått skolor som marknadsför sig genom att erbjuda en religiös uppfostran” och vars affärsidé är ”ökad segregation”. 

Och ja, sådana skolor har vi fått. Närmare bestämt ett 70-tal religiösa – eller en promille av våra grund- och gymnasieskolor. Av dem är de allra flesta kristna. Enstaka skolor har misskött sig. 

Men Ardalan Shekarabi vill stänga alla konfessionella skolor – med hänvisning till sin egen barndom i en av världens obehagligaste regimer. Utan att tänka att det är teokratin, gudsdiktaturen, det är fel på, inte idén med konfessionella skolor. Om Shekarabi i stället hade haft dåliga erfarenheter av en genomsekulär skola i Sovjetunionen eller Nordkorea hade det inte varit ett lysande argument för att alla svenska skolor måste göras religiösa.

På tisdagen kom så Socialdemokraterna, via Shekarabi och gymnasieminister Anna Ekström, med ett skarpt vallöfte: De religiösa skolorna ska bort. 

Undantag ska göras för de nationella minoriteterna, vilket förhoppningsvis tryggar framtiden för den judiska Hillelskolan i Stockholm som väl aldrig fått allvarlig kritik. Däremot lär S:t Eriks katolska skola i samma stad ryka – inte för att den skulle vara dålig utan för att den har en ickesekulär huvudman.

Så orättvist slår S-förslaget att ett 70-tal skolor bestraffas kollektivt för att enstaka missköter sig. Medan dussintals skolor kan fortsätta att göra ett uselt jobb under radarn bara för att deras huvudman är en kommun eller ett bolag.  

Det är svårt att inte hålla med Jacob Rudenstrand, biträdande generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen, som på tisdagen skriver på Dagens Samhälle: ”Diskussionen borde rimligen handla om huruvida Skolinspektionen har gjort sitt jobb eller inte.” Eller med andra ord: sluta stirra på huvudmannen, åtgärda de dåliga skolorna, rädda dem som är bra.

Så orättvist slår S-förslaget att ett 70-tal skolor bestraffas kollektivt för att enstaka missköter sig.

På tisdagen lämnade också utredaren Ulf Bjereld in sin översyn av statens stöd till trossamfund. På DN Debatt presenterade han fem ”exkluderingsgrunder” som ska göra att samfund blir av med statligt stöd. 

Det var inga direkt oöverstigliga krav – till exempel inte uppmana till våld, inte kränka barn och inte motarbeta demokratin – och man kan tycka att de kunde ha formulerats långt tidigare. Sverige har varit alldeles för mjäkigt mot samfund som agerar i strid med demokratiska ideal och mänskliga rättigheter.

Men det är ingen slump att Bjerelds utredning läggs fram i samma tid som S presenterar förslag mot konfessionella skolor. Religionskritiken flyttar nu fram sina positioner. Detta sker i sin tur efter en lång tid där trossamfund och -organisationer fått större utrymme i Sverige. På gott och ont. 

Mycket av det som skett i religionens namn är direkt oacceptabelt. Månggifte, kvinnlig könsstympning, förtryck av hbtq-personer, religiös könssegregering av skolbarn, ”förortskalifat” där konservativt muslimska värderingar tvingas på omgivningen – allt detta hör till fenomen som inte kan tillåtas i Sverige.

Samtidigt måste staten stå som garant för religionsfriheten. Det är farligt när högljudda opinioner börjar riktas mot religiösa minoriteter och när allt fler uttryck för gudstro framställs som något onaturligt och obsolet. Att ett politiskt beslut går i sekulär riktning innebär inte per definition att det är klokt och för samhällets bästa.

Det finns en risk att liberalismen tappar mark och intoleransen tar över, att vi ropar på förbud mot allt vi ogillar eller inte förstår. Att inskränkningarna ger mersmak. 

Att vi i beröringsskräck för religion kastar ut barnet med dopvattnet.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.