Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-23 22:11

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/elsa-kugelberg-ingen-ska-tvingas-valja-mellan-karleken-och-religionen/

Ledare

Elsa Kugelberg: Ingen ska tvingas välja mellan kärleken och religionen

Foto: Gorm Kallestad/TT

De religiösa samfund som inte viger samkönade par bör få hård kritik för detta. Staten har ett viktigt uppdrag i att stödja de individer som diskrimineras.

Många trossamfund vägrar att viga samkönade par. I Aktuellt berättade muslimske Ardeshir Bibakabadi om sorgen över att inte kunna få sin kärlek till pojkvännen välsignad av Gud inför alla de bryr sig om.

Rätten att välja sin livspartner är grundläggande i ett liberalt samhälle och äktenskapet är det starkaste juridiska erkännandet av romantiska förhållanden. Att det statliga skydd som det innebär 2009 gjordes tillgängligt för samkönade par var därför en viktig frihetsreform i linje med den grundläggande liberala principen om att staten ska vara neutral inför människors livsval.

I dag finns både borgerliga och religiösa vigslar. Dessa har samma värde inför lagen, vilket innebär att samfundens företrädare under akten agerar representanter för staten.

För att skydda religionsfriheten beslutade man i samband med ändringen av äktenskapsbalken att inte införa en plikt för vigselförrättare att viga par mot sin vilja. ”Man kan rimligen inte begära att man inom ett trossamfund skall hålla en vigselgudstjänst som inte omfattas av dess tro”, står det i utredningen.

Därför saknar många homosexuella den möjlighet att vigas i sin egen församling som heterosexuella har.

Varför staten delegerar utförandet av en lag till organisationer som inte delar lagens premisser är oklart. Det finns goda skäl att frånta samfunden möjligheten att utföra juridiskt bindande vigslar. Den som vill ha äktenskapsbalkens skydd får genomgå en borgerlig vigsel, och den som därutöver önskar sig Guds välsignelse besöker ett trossamfund.

Men räcker det? Mot samfundets religionsfrihet står individens rätt att leva i enlighet med sin tro utan att bli diskriminerad. Därför är det inte rimligt att som ordföranden för Lyckobokyrkan bara uppmuntra homosexuella att byta samfund. Den som förvägras välsignelse i sin egen religiösa och kulturella gemenskap går miste om mer än en trevlig stund.

Mot samfundets religionsfrihet står individens rätt att leva i enlighet med sin tro utan att bli diskriminerad.

De övergångsriter som samfunden står värd för är enligt många det viktigaste inslaget i den religiösa verksamheten. Ritualerna markerar centrala milstolpar i en människas liv och är ett sätt att befästa sin plats i gemenskapen bland alla som kommit före och som kommer efter. Ytterst sätter de henne i kontakt med något större och en mening bortom tid och rum.

Att på grund av sin sexuella läggning förnekas just den äktenskapsritual ens släktingar genomgått är därför inte bara diskriminerande. Som Ardeshir Bibakabadi vittnar om innebär det en värre kränkning, där individen tvingas välja mellan två sidor av sig själv – det fullvärdiga medlemskapet i sin egen religiösa och kulturella gemenskap och ett kärleksliv med den man älskar. 

Ur detta perspektiv kan det framstå som märkligt att diskriminering är tillåtet i en religiös kontext men inte på arbetsmarknaden. Medan jobbet för de allra flesta är ett ställe dit man går för att tjäna pengar och som lätt kan bytas ut, är den religiösa tillhörigheten en del av ens identitet på ett existentiellt plan. Att föreslå för diskriminerade medlemmar att de helt enkelt kan byta tro är därför inte bara okänsligt utan rent verklighetsfrånvänt.

Samfundens vägran att viga homosexuella par blottar den svåra situation som många unga svenskar befinner sig i. Homofoba attityder finns naturligtvis inte enbart i religiösa miljöer. Men där de tillåts ta sig uttryck i regelverken indikerar det att de genomsyrar också den kulturella gemenskapen. Det är därför inte säkert att en vigselplikt skulle förbättra situationen för de utsatta. 

Det är av högsta vikt att samfund som diskriminerar sina medlemmar får stark kritik för detta. Brottsliga handlingar, som exempelvis psykiskt och fysisk misshandel, ska lagföras. Men i ett liberalt samhälle måste staten lämna utrymme för grupper att leva enligt sina kulturella och religiösa övertygelser. 

Arbetet handlar i stället om att förändra normer, se till att alla svenskar känner till sina rättigheter och tillhandahålla ett starkt skyddssystem. Den smärta som det innebär att lämna den gemenskap man vuxit upp i är svår att föreställa sig, och tyngdvikten måste därför ligga på att stödja utsatta i deras familjerelationer. Men i extrema fall kommer det att vara nödvändigt att hjälpa medlemmar att kunna välja att bygga ett nytt liv utanför gruppen.