Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-20 03:14

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/en-evig-paminnelse-om-att-ocksa-kineserna-vill-ha-frihet/

Ledare

En evig påminnelse om att också kineserna vill ha frihet

Illustration: Magnus Bard

DN 4/6 2019. I dag är det 30 år sedan massakern på Himmelska fridens torg. Det är viktigare än någonsin att minnas studenternas kamp för demokrati.

DN:s förstasida den 4 juni 1989 domineras av bilden på en ung kinesisk man. Hans vita skjorta är genomdränkt av blod. Några kamrater håller honom under armarna. Fotot ramas in av två rubriker: ”Minst 40 döda i Kina”, ”Militär i pansarbilar stormade Himmelska fridens torg”.

Natten mellan den 3 och 4 juni rullade stridsvagnarna in i centrala Peking. Tidsskillnaden mellan Sverige och Kina innebar att svenska tidningar alltså redan den 4 juni kunde lämna några första rapporter om den händelse som för alltid kommer att förknippas med datumet. 

Men först följande dag stod den fulla vidden av regimens brutalitet klar: ”Minst 1 400 människor uppges ha dödats vid militärens massaker... Vittnen uppgav att militären skjutit rakt in i folkmassorna eller massakrerat människor under stridsvagnar. Många av de döda hade skjutits i ryggen när de försökte fly.”

Kommunistpartiet har under de senaste 30 åren gjort allt det kan för att förvanska och dölja det som skedde på Himmelska fridens torg. Dagarna efter massakern hävdade regimens talesperson att ingen hade dödats, det ändrades sedan till ett hundratal ”våldsverkare”. Mödrarna till studenter som aldrig kom hem igen, och som envist kämpat för att sanningen ska fram, förföljs och trakasseras. Kinesiska skolböcker berättar inte om studenternas protester och de många dödade. Internetcensuren hindrar den som söker fakta. 

I en tid då förhållandet mellan Kina och väst försämras är det viktigare än någonsin att minnas studenternas protester.

Faktum är att många unga kineser inte känner till vad som hände på Himmelska fridens torg den där våren. 

För resten av världen är det – i en tid då förhållandet mellan Kina och väst försämras – viktigare än någonsin att minnas studenternas protester och hur diktaturen blodigt gjorde slut på dem. 

I takt med att Kina växer i styrka beter sig regimen alltmer auktoritärt i den internationella politiken. I Sydkinesiska havet kör man över sina grannar. Peking håller konsekvent skurkregimer – som de i Damaskus och Caracas – om ryggen. Man tvekar heller inte att ge sig på andra länders medborgare. Den svenske förläggaren Gui Minhai sitter, efter att ha kidnappats under en vistelse i Thailand, sedan snart fyra år fängslad utan rättegång. 

Den demokratiska världen ska inte ha några illusioner om att diktaturen kommer att spela en konstruktiv roll i den globala politiken, för att upprätthålla den regelbaserade ordningen eller ta itu med klimatförändringarna, som en del har hoppats i kölvattnet av att Donald Trumps USA betett sig alltmer opålitligt.

Men det är likväl på hemmaplan som regimen beter sig allra värst. I Xinjiang har hundratusentals uigurer låsts in i så kallade omskolningsläger. Mediecensuren är lika stenhård som någonsin och håller på att kompletteras av ett digitalt övervakningssystem. Dissidenter hålls i husarrest, sätts i fängelse eller skickas i exil. 

Höga tillväxtsiffror kan inte dölja att Kommunistpartiets Kina är en korrupt diktatur där den som har rätt kontakter har lagen på sin sida, medan den som är utan är rätts- och röstlös.  

Men händelserna på Himmelska fridens torg våren 1989 är inte bara en illustration av att regimen sparar den värsta grymheten åt den egna befolkningen. De är också en påminnelse om att kineserna vill ha frihet. 

Det påstås ibland att alla inte vill ha ”västerländsk demokrati”. Under stora delar av 1900-talet hävdades också att det inte var någonting för Östasien. I snillrika resonemang förklarade belästa akademiker att konfucianismen var alltför auktoritetsbunden. Länge fanns heller inga fria samhällen där, kulturen fick fungera som förklaring. 

Fotot av den blodige demokratikämpen rymmer en evig sanning: det onda i Kina är diktaturen, hoppet står till kineserna.

Det var bara det att när Japan demokratiserades efter andra världskriget så gick det bra. På 1980-talet krävde även sydkoreanerna politisk pluralism, och visade att det fungerade utmärkt i deras land. Kineserna på Taiwan följde också efter. 

Viljan till frihet är universell, har det visat sig. 

De kinesiska protesterna våren 1989 utgjorde kulmen på en lång serie av manifestationer för just ”västerländsk demokrati”. Redan tio år tidigare hade studenter spikat upp krav på mänskliga rättigheter och folkstyre på den så kallade demokratimuren i Peking. 1986 skakades landet av demonstranter som ville ha yttrandefrihet, rättsstat och fria val. I maj 1989 förkroppsligade studenterna sina krav i en staty som gavs namnet Demokratigudinnan, med ett utseende slående likt den amerikanska Frihetsgudinnans.

Hur ska vi betrakta Kina i dag? Visst är ett regimskifte längre bort än på länge. Men fotot av den blodige demokratikämpen rymmer en evig sanning: det onda i Kina är diktaturen, hoppet står till kineserna.