DN 23/5 2018. Socialdemokraternas plan är att få minst 31 procent av rösterna i höstens val. Väljarna har helt andra avsikter.
I DN/Ipsos färska opinionsundersökning hamnar partiet på 24 procent – rena Juholt-siffrorna. Lägg till att partiet brukar förlora sympatisörer under själva valrörelsen. S går mot en praktflopp, ett utspel i taget.
När Moderaterna i samma mätning befinner sig kring 22 procent och Sverigedemokraterna når 20 procent ser det plötsligt ut som att svensk politik har fått tre i princip jämnstarka poler.
Att denna trio låter så likstämmig är en del av Stefan Löfvens problem. Visserligen blev en justering av migrationspolitiken oundviklig mitt i mandatperioden. Sådana är politikens villkor, åtminstone för den som försöker vara pragmatisk statsbärare.
Men skamlösheten i Socialdemokraternas kursändring har inte alls varit ofrånkomlig. Finansminister Magdalena Andersson (S), som marscherar i främsta ledet för Nya Hårda S, brukar skriva historien ungefär så här: Äntligen har vi återställt ordningen efter Alliansens flyktingliberala dårskap! Men det är konstigt, i så fall, att varken hon eller någon annan sa ett enda ord om saken före hösten 2015.
Även Tysklands Angela Merkel tvingades svänga vad gäller migrationen. Men ingen annan ledare i Europa har gjort en lika våldsam sladd som Stefan Löfven.
Att byta åsikt behöver inte vara fel. Samtidigt väcker falsk självrannsakan frågor snarare än respekt. Vem är vår statsminister? Menar han vad han säger? Vad vill hans parti, förutom att klamra sig fast vid makten?
Vem är vår statsminister? Menar han vad han säger?
Människor undrar, även inom partimaskineriet. Den inre sprickan syntes särskilt när en ny migrationspolitisk plattform härom veckan möttes av protestrop från samtliga socialdemokratiska sidoorganisationer.
Företrädare fortsätter att hoppa av; på tisdagen sa ännu en riksdagskandidat tack och adjö som reaktion på en kommentar av justitieminister Morgan Johansson (S). Även om det inte handlar om blytunga namn märks det på Löfven att han påverkas av misstämningen.
”Vi gynnas av att flera partier lyfter våra frågor, det ökar trovärdigheten för oss”, sa Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof till SVT i helgen apropå partiets stigande siffror. Säkert kan det vara en sådan faktor som nu ses i mätningarna. Det finns en vinnare när trepartikampen handlar om att stänga gränsen.
En ny studie från forskare vid Institutet för framtidsstudier ger Socialdemokraterna ytterligare skäl att misströsta. Anpassningen i flyktingpolitiken framstår som hopplös. Intervjuer visar att väljare som har lämnat Socialdemokraterna och gått till Sverigedemokraterna redan glömt sitt förra parti. Deras andrahandsval är inte längre S, utan snarare M. I den mån de kan tänka sig att byta lär de alltså lockas till en annan konkurrent.
Moderaterna har samtidigt rehabiliterat sig efter fjolårets kris. Är det en bragd? I DN/Ipsos ligger partiet fortfarande under sitt valresultat – trots en historiskt impopulär regering. En vårflod av spretande utspel har inte gjort avtryck hos väljarna.
Socialdemokraterna räds marginalisering, som deras systerpartier i Europa. Precis som andra högerledare kan Ulf Kristersson se fram emot att ”vinna” valet genom att överleva.
Inte heller det är dock något vidare utgångsläge för att bilda en duglig regering. Moderaterna riskerar att bli ett skal, med ett löst och ganska otrevligt innandöme. Ulf Kristersson behöver hitta en kärna.
