Alla med någon erfarenhet av skräckfilm vet att man ska passa sig för clowner.

Nu har en clown gjort entré i den danska politiska cirkusmanegen. Hans namn är Rasmus Paludan och han är ledare för det nya partiet Stram kurs, vars politiska program sammanfattas på kampanjaffischen inför det kommande valet till Folketinget: ”De skal ikke integreres. De skal ikke assimileres. De skal ud”.

 De som varken ska integreras eller assimileras utan tvingas bort är de muslimer som bor i Danmark. Alla.  Hundratusentals människor. Islam ska förbjudas. Danmark ska bli muslimrent.  Det är målet 

 Polariserande provokationer och rubrikvänliga pr-kupper är klassiska verktyg för extremistiska entreprenörer. Joseph Goebbels iscensatte under åren före maktövertagandet med förkärlek manifestationer i delar av Berlin där de kommunistiska fienderna var starka och han kunde räkna med slagsmål.

 Paludans modus operandi framstår som en buskis- och lågbudgetversion av Berlinförlagan; massföreställningarna krympta till en simpel men effektiv one man show. I slips och gubbkeps turnerar han i invandrardominerade bostadsområden där han eldar upp Koranen, ”den stora luderboken”.  Hans framträdanden läggs ut på Youtube.

Danmark ska gå till val den 5 juni. Enligt opinionsundersökningarna kommer det röda ”blocket” att krossa det ”blå”. Den borgerliga statsministern Lars Løkke Rasmussen blir av allt att döma tvungen att avstå jobbet till Socialdemokraternas ledare Mette Frederiksen. 

Men det är inte dessa politiska luftakrobater som tilldrar sig det största intresset i valrörelsen. Det är den onda clownen som är stjärnan, publikdragaren, mediemagneten. Det finns en bisarr men ofrånkomlig dialektik här: Uppmärksamheten ger Paludan politiskt kapital. Att han erövrar politiskt kapital gör det nödvändigt att ge honom uppmärksamhet.

Det borde vara lätt att hålla sig för skratt inför Paludans clownerier.

I Danmark ligger riksdagsspärren på två procent. Opinionsmätningarna placerar Stram kurs strax över denna spärr. Samtidigt tycks baconnationalismens mångåriga banerförare, Dansk folkeparti, vara på väg mot ett uselt val. Partiet antas förlora nästan hälften av sina väljare. Men man ska då komma ihåg att de drygt 21 procent DF fick förra valet, 2015, var en enastående framgång. De runt 12 procent Dansk folkeparti nu tros landa på ligger i nivå med partiets tidigare normalresultat. 

Men visar inte DF:s tillbakagång ändå att det bästa sättet att knäcka populister är att öppna dörrarna för dem? Bara om man anser att det är partiet som sådant, inte partiets politik, värderingar och idealsamhälle, som utgör problemet.

Dansk folkeparti har i själva verket varit för framgångsrikt för sitt eget bästa. Partiet lyckades göra ”utlänningsfrågan” till politikens centrum. Huvudkonkurrenterna, Socialdemokraterna och Venstre, marknadsanpassade sig och kopierade DF:s politik. Det har blivit trångt på butikshyllan för skärpt ”utlänningspolitik”.  

När alla förpackningar från de stora leverantörerna har samma innehåll öppnas möjligheter för udda uppstickare. Nye borgerlige, ett islamfientligt och nationalistiskt marknadsliberalt parti, ligger med 3 procent i mätningarna bra till för mandat i folketinget,

Och om också Stram kurs klarar spärren kommer det danska parlamentet att med Rasmus Paludan få en ledamot som chefredaktören för Weekendavisen, Martin Krasnik, inte tvekar att beteckna som ”nazist”. Det borde vara lätt att hålla sig för skratt inför Paludans clownerier.