Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Erdogans tyranni får ekonomin att vackla

Demokratins och valutans dödgrävare.
Demokratins och valutans dödgrävare. Foto: Adem Altan/AFP

DN 11/8 2018. Turkiets president Erdogan försöker använda en fängslad amerikansk pastor för att utpressa USA. Det riskerar att utlösa en allvarlig ekonomisk kris.

Att Donald Trump inte drar jämnt med resten av Nato är plågsamt uppenbart. Men när USA och Turkiet, som också ingår i försvarsalliansen, belägger varandras ministrar med sanktioner är det ändå extraordinärt. Denna gång är det inte ens presidenten i Washington som är boven i dramat.

Konflikten fick på fredagen den redan bräckliga turkiska valutan att rasa till nya bottenrekord. Landet står på darriga ben. Och Trump har nu fyllt på med fördubblade tullar på turkiskt stål och aluminium.

Trump kan tyckas passa väl ihop med sin despotiska kollega Recep Tayyip Erdogan, men behandlingen av Andrew Brunson blev för mycket. Han är en amerikansk pastor, bosatt i Turkiet sedan ett par decennier, som greps för två år sedan. Anklagelserna för terrorism är uppenbart orimliga. Brunson åkte med i Erdogans häxjakt på oppositionella, särskilt riktad mot predikanten Fethullah Gülens rörelse som påstås ligga bakom det mystiska kuppförsöket sommaren 2016.

Erdogan har lagt ett auktoritärt täcke över landet, och fängslandet av Brunson är bara ett exempel.

Runt 50 000 människor har fängslats, ytterligare över 100 000 har fått sparken från sina jobb. Amerikaner som Brunson, liksom tyska och svenska medborgare, har hamnat bakom galler på synnerligen lösa grunder.

Erdogan har försökt använda Brunson som gisslan för att få Gülen, sedan länge i exil i USA, utlämnad till Turkiet. I den senaste vändan handlade det dock om att byta Brunson mot en turkisk bankir, en kompis till Erdogan som dömts i New York för att ha kringgått tidigare sanktioner mot Iran.

Tydligen hade Trump gått med på utväxlingen. Detta kan tyckas konstigt med tanke på att han nu hotar med att straffa alla som inte hjälper till att isolera Iran. Men när Erdogan plötsligt ställde nya krav var dealen död.

Två turkiska ministrars tillgångar i USA frystes, och Ankara svarade med samma mynt. Grälet är ilsknare än någonsin sedan Turkiets invasion av Cypern på 70-talet. Ett möte i veckan på hög nivå gav inget resultat.

Erdogans bygge av ett envälde i Turkiet kröntes genom valet i juni, som på alla upptänkliga sätt var arrangerat för att garantera hans seger. En ändrad författning ger nu i praktiken presidenten oinskränkt makt. Han kontrollerar rättsväsendet och medierna, han stryper yttrandefriheten och spärrar in sina motståndare.

Sedan länge spelar Erdogan på nationalistiska strängar, och han drar sig inte för att anklaga USA och Israel för groteska konspirationer mot hans land. Det amerikanska samarbetet med syrienkurdisk milis mot terrorrörelsen IS är ett mer konkret stridsäpple.

Nato är viktigt för Turkiet, men också vice versa. Flygbasen Incirlik är ett nav för USA i Mellanöstern. Samtidigt tänker Erdogan köpa ett ryskt luftvärnssystem, som inte ens är Natokompatibelt. Denna paradox riskerar också att utlösa amerikanska sanktioner.

Trots god tillväxt är ekonomin Erdogans svaga punkt. Statliga jättebyggen och vidlyftiga krediter dopar siffrorna, bytesbalansunderskottet är gapande, valutakursen har nu sjunkit med drygt en tredjedel i år. Inflationen är över 15 procent, men presidenten hunsar centralbanken för att räntan inte ska höjas. Investerare flyr. Att Erdogan tillsatt sin svärson som finansminister inger inte heller förtroende. USA:s upptrappade sanktioner mot Iran är ett ytterligare hot, eftersom hälften av Turkiets oljeimport kommer därifrån. Därtill kommer Brunsonaffären.

Varken EU eller USA har någon önskan om att Turkiet ska fjärma sig. Men Erdogan har lagt ett auktoritärt täcke över landet, och fängslandet av Brunson är bara ett exempel. Västvärlden kan inte ge avkall på demokratiska kriterier för att göra sultanen till lags.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.