Erik Helmerson: Aldrig är man så ensam som när kompisen släpps in på klubben

Ankarakänslan. Ett moloket Sverige står bredvid och ser Finland släppas in i Nato. Är den inte märkligt bekant?

19 år igen. Förväntansfull åker man in till stan med bästa kompisen. Man har tagit på snajdigaste kostymen, Lagerfeldparfymen och coolaste leendet. Blir bra det här.

Det enda problemet är att kompisen är snäppet snajdigare. Han har varit med förr, han vet vad han ska säga, han för sig på rätt sätt. Men vi håller ihop, eller hur? Du och jag, kompis!

Dörrvakten är bistrare än vanligt. Det blåser elakt. Alla tittar på oss. Varje gång dörren öppnas förstår man hur lockande det är där inne. Varmt, spännande, lite farligt men alldeles underbart. Alla vänner är redan där. Dörrvakten mönstrar oss. Har man inte gjort allt rätt? Så vinkar han: Det är lugnt, kom in.

Till kompisen, alltså. När man själv ska ta sista klivet åker handen upp: Ledsen, det är fullt. Övertalningsförsöken: Har jag inte gjort allt rätt, har jag inte åldern inne och vårdad klädsel, har jag inte följt regelboken till punkt?

Det är fullt.

Det enda problemet är att kompisen är snäppet snajdigare. Han har varit med förr.

Vännen försvinner snabbt in i värmen, till de blinkande ljusen och människorna som räknas. Dörren stängs.

Vad ska man göra? Vad krävs? Gå några varv runt kvarteret? Inga trevliga gator att gå runt ensam på, detta.

Det blåser snålt. Timmen börjar bli sen. Vad ska man hoppas på? Bättre tider? Muta dörrvakten? En plötslig snilleblixt där man kan erbjuda honom just vad han vill ha? Eller måste man vänta tills klubbjäveln byter ägare?

Ankarakänslan. Aldrig är man så ensam som just nu.