Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-30 01:47

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/erik-helmerson-alla-vill-ha-debattens-offerprivilegium/

Ledare

Erik Helmerson: Alla vill ha debattens offerprivilegium

Långtifrån fredade.
Långtifrån fredade. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Ledarsidor, akademiker och politiker klandrar konstant den svenska coronastrategin. Hur kan man då påstå att kritikerna är tystade?

”Är jag galen som ens vågar tänka kritiskt om den svenska coronastrategin?”

Frågan ställdes av Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi i helgen. Han tar upp det han ser som tystandet av röster som kritiserar coronalinjen: ”Rimliga frågor avfärdas. Forskare framställs som kättare”, skriver han. ”Ska man verkligen inte kunna ifrågasätta myndigheternas bedömningar?”

Arpis text, som kraftfullt ifrågasätter myndigheternas bedömningar, är alltså publicerad i SvD, Sveriges femte största dagstidning. Samma vecka publiceras tuff kritik mot den svenska coronastrategin på ledarplats i Dagens Nyheter och av Expressens Anna Dahlberg. 

Dagen före Arpis artikel har 22 forskare på DN Debatt kallat den svenska strategin ”farlig och orealistisk”. Ett par dagar tidigare har Alice Teodorescu Måwe i Göteborgs-Posten kallat den för en ”skönmålad lögn”. Och dagen efter Arpitexten vrider en norrman, statsepidemiolog Frode Forland, om kniven några varv till genom att i SvD kalla den svenska regeringens smittbekämpning för ”farlig”.

Vi kan ju också nämna ledaren för det största oppositionspartiet, som även han var ute i debatten dagen före Arpis text: Regeringen har visat ett ”obegripligt ointresse” för tester, sa Ulf Kristersson till Aftonbladet

Men Ivar Arpi är långtifrån ensam i sin upplevelse att vara ensam om sin åsikt. Uttrycket ”men det får man väl inte säga i det här landet” lever och frodas under coronaepidemin. Otaliga är de röster som ropar i öknen.

Kan det bero på den mänskliga realiteten att det mothugg man får gör ondare än medhållet gör gott?

Vad beror detta på? Delvis säkert på att det inledningsvis var få som drog rätt slutsatser om coronasmittan och att de därför avfärdades som domedagsprofeter när de krävde skarpa och snabba åtgärder.

En episod som fortfarande spökar är en kritisk artikel på DN Debatt, den 24 april, där delvis samma 22 forskare kritiserade Anders Tegnell och den svenska coronamodellen. De fick mycket stryk efteråt. Men då ska vi ha i minnet att deras artikel bland annat innehöll rätt hätska formuleringar om tjänstemän utan talang. Att reaktionen på sina håll blev hård är kanske mer ett tecken på att debattklimatet fungerar än motsatsen. 

Vi bör också komma ihåg att även försvarare av den svenska strategin möts av ilska och löje från dem som anser att den leder oss mot apokalyptiska dödstal.

Men det finns djupare förklaringar. Invandringsdebatten och Donald Trumps framgångar har lärt oss i de tjattrande klasserna en läxa: Inget är så välgörande för den egna saken som en yttre fiende. En text som kritiserar Anders Tegnell i all ära: lägg till nyckelord som ”etablissemanget”, ”tystad” och ”jag skrev A och kallades för B” så ökar antalet klick pandemiskt.

I en annan coronatext i SvD resonerar skribenten Thomas Steinfeld läsvärt om den svenska påstådda ”åsiktskorridoren” om viruset. Om nu kritikerna står utanför denna korridor – hur kan de då höras så tydligt?

Talet om en åsiktskorridor, skriver Steinfeld, är ett lika auktoritärt som radikalt agerande. Den som gör det bryter alla samtal, ”för att i stället tala om samtalet självt.”

Att så många ändå upplever sig som tystade, fastän de publiceras, lajkas och sprids i alla korridorens tänkbara skrymslen – kan det bero på den mänskliga realiteten att det mothugg man får gör ondare än medhållet gör gott?

En annan mekanism kan beskrivas på detta sätt: Här kommer vi med de mest genomtänkta och förnuftiga synpunkter – så varför faller världen inte omkull av förundran och förändras omedelbart? Enda tänkbara förklaring är att det ligger en konspiration, ett pk-etablissemang, en åsiktskorridor bakom.

Men tyvärr är det ytterst sällsynt som vi människor blir stornöjda över hur våra åsikter tas emot av dem som inte håller med oss. 

Alla som tycker något kommer att möta kritik, ibland raljans, ibland löje. Man riskerar att kallas allt möjligt, folk kommer att ifrågasätta ens motiv, intelligens och goda vilja. 

Det är jobbigt, men det är inte att tystas.