Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-15 11:36

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/erik-helmerson-antligen-oppnar-paven-porten-for-hbtq-personer/

Ledare

Erik Helmerson: Äntligen öppnar påven porten för hbtq-personer

Utsträckta händer: James Martin. Foto: Richard Drew/AP

Genom sitt möte med den amerikanske prästen James Martin har påve Franciscus ytterligare öppnat kyrkporten för hbtq-personer. Det är en senkommen men mycket välkommen utveckling.

På pappret borde inte mötet ha väckt särskilt stor uppmärksamhet: Påve Franciscus tog helt enkelt i slutet av september emot en präst, jesuit som han själv, i Apostoliska palatset i Vatikanen.

Men just denna jesuit heter James Martin, är amerikan och känd för sin kamp för hbtq-personer i katolska kyrkan. Som sådan är han kontroversiell, i vissa kretsar kan man lugnt säga hatad.

Det är svårt att inte se mötet i ljuset av den pågående lågintensiva konflikten mellan ”bevarare” och ”förnyare” inom kyrkan. Och att påven genom sin formella inbjudan till audiens gjorde en subtil men tydlig markering i denna konflikt.

Under min livstid kommer kyrkan aldrig att sluta se homosexualitet som en synd, hur mycket jag och dess ”förnyare” än beklagar detta.

Katolska kyrkan anses ofta vara ”besatt” av sexualitet. Som katolik kan man tycka att den bilden är orättvis, att det i kyrkan inte talas mer om sexmoral än annat och att det snarare är omvärlden som oavbrutet ältar Vatikanens syn på just dessa frågor.

Vad som däremot är sant är att en hel del katoliker – från kyrkbänken upp till kurian – just vad gäller sex är sällsynt intoleranta. Alla tänkbara synder tycks för dem vara lättare att förlåta än att någon ligger med fel person. 

Påven avviker inte från kyrkans syn att det är en synd att ha sex med någon av samma kön, och utanför äktenskapet mellan kvinna och man. Flera av hans uttalanden har också kritiserats av hbtq-samfundet.

Däremot har han också sagt försonande ord som att han inte vill döma, att kyrkan är till för syndare (det är också som en sådan han beskriver sig själv), att Gud inte överger någon. Bara det gör honom klart mer tolerant än många katolska präster och lekmän.

Under min livstid kommer kyrkan aldrig att sluta se homosexualitet som en synd, hur mycket jag och dess ”förnyare” än beklagar detta. Vad man kan hoppas på är att tyngdpunkten förskjuts från synden till förlåtelsen och barmhärtigheten.

Och att allt färre katoliker står redo att kasta första stenen.