Säga vad man vill om julen, men den kan inte vara Miljöpartiets favorithögtid. Vi tänder all belysning som ryms i elnätet, beställer en myriad giftiga plastsaker från Kina och flyger kors och tvärs över land och värld för att tillsammans äta djur av alla tänkbara arter.

Just flygandet är tortyr inte bara av jordklotet utan även av oss själva. Den äldre läsaren minns kanske hur flygning var en exklusiv upplevelse, en möjlighet att sträcka ut och tända en cigarett efter att ha ätit sin gratismåltid och svalkat sig med en lika gratis gin tonic. Man klädde upp sig inför flygresan, som inför ett besök på operan eller hos en nogräknad släkting. 

I dag är det annorlunda. Boardingen är ett krig med kabinväskor som vapen, benutrymmet hade varit snålt tilltaget för en smurf, maten och drinken kostar extra och de enda som är finklädda är de vars alla andra kläder försvunnit under en anslutningsflight.

Men varför har utvecklingen gått bakåt? Varför har vi gått från civilisation till barbari just i luften?

Svaret är rätt enkelt: Det är ekonomin, dumbom.

En förklaring gavs för fyra år sedan i en mycket uppmärksammad artikel i New Yorker. Under rubriken ”Varför flygbolagen vill plåga dig” skrev Tim Wu, amerikansk juridikprofessor, om fenomenet ”beräknat lidande”. Det handlar om fenomenet att dra in på självklarheter – mat, väskor och plats där du kan ha dina fötter – och sedan kalla dem extratjänster och ta ut avgifter för dem. Avgifter som är mycket lukrativa för flygbolagen.

Agerandet mot passagerarna bekräftar helt enkelt vad seriefiguren Dilberts personalchef säger om sina anställda: ”Tortera dem mindre och de ser det som en belöning”.

För en person som tror på marknadsekonomin är utvecklingen besvärande. Varför skapar den relativt fria flygmarknaden inte mer välbefinnande för kunderna, utan mer obekvämlighet och irritation?

Svaret är nog rätt enkelt och har också framförts i polemik med Tim Wu: Det är ekonomin, dumbom. Kunderna är generellt villiga att avstå från all tänkbar bekvämlighet för att spara pengar. Om bara resan är billig kan vi tåla vad som helst, inklusive att i åtta timmar tryckas ihop som i en mangel och avstå från annan föda än fingernaglar.

Detta, att vi är beredda att stå ut med nästan vad som helst så länge det är billigt, är på flera sätt dåliga nyheter för miljön. Dels betyder det att flygning aldrig kommer att göras så obekvämt att vi avstår – det enda som biter är priset, vilket skulle kräva kraftiga skatter och avgifter från andra aktörer än branschen själv.

Dels kanske samma tänkande gäller i större skala: Vi har lättare att stå ut med ett allt obekvämare och ogästvänligare klimat än att betala för att förbättra det.