Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-09-19 16:23

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/erik-helmerson-den-politiska-polariseringen-gar-rakt-igenom-katolska-kyrkan/

LEDARE

Erik Helmerson: Den politiska polariseringen går rakt igenom katolska kyrkan

Kyrka i rörelse?
Kyrka i rörelse? Foto: Domenico Stinellis/AP

Den polarisering som går genom västvärlden syns nu också tydligt i kyrkorummet hos världens största religiösa samfund. Katolska kyrkan skakas av ett uppslitande bråk som handlar om betydligt mer än hur en gudstjänst ska gå till.

Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.

Medan Sverige sävligt förbereder sig för kyrkoval är Katolska kyrkan i konvulsioner. En strid som pågått länge har kraftigt eskalerat under sommaren; det handlar om tradition mot förnyelse, om lojaliteten med påven, om kyrkans själva kärnverksamhet, mässan. Det är en kyrkohistorisk brytpunkt som givetvis varit totalt underrapporterad i Sverige.

Tändande gnista var en skrivelse från påve Franciskus i mitten av juli. Där kungjorde han sitt beslut att begränsa firandet av kyrkans äldre form av mässa, alltså gudstjänst.

Den så kallade tridentinska mässan fick sin fasta form 1570 men bygger på traditioner som går tillbaka många fler århundraden än så. Språket är alltid latin. Prästen står vänd ad orientem, mot öster och Jerusalem, och vänder ryggen mot församlingen. Deltagarna sjunger inte psalmer eller läser med i bönerna, de är tysta och deltar andligt snarare än kroppsligt, på andra sätt än med gester och ord. I 400 år firades mässan just så.

Det andra Vatikankonciliet på 1960-talet moderniserade kyrkan. Ett resultat var den nya formen för mässa som fastslogs 1970; en katolsk gudstjänst av i dag hålls som huvudregel på landets språk, med större synbart deltagande av församlingen. Det finns många fler, mer subtila skillnader mot förr.

Men den gamla mässan levde envist kvar, med anhängare som var fåtaliga men hängivna. Så betydelsefull var den för de troende att förre påven, Benedikt, år 2007 beslöt att tillåta den i vidare kretsar. Han såg det också som ett sätt att slå vakt om kyrkans kontinuitet.

Det är detta beslut som hans efterträdare Franciskus plötsligt upphävde i den heta månaden juli. Budskapet var klart: Den gamla mässan skulle begränsas och på sikt fasas ut helt. Det ska i katolska kyrkan bara finnas en lex orandi, ett sätt att fira mässa. Beskedet var en chock i stora kretsar. ”Påve Franciskus sliter sönder den katolska kyrkan”, löd rubriken på en debattartikel i New York Times.

Det finns en risk att påven i sitt sökande efter enighet fann ytterligare splittring.

De upprivande diskussionerna är också symtom på en djupare kris. Precis som i den sekulära världen avspeglas den så kallade gal–tan-skalan i den tvåtusenåriga kyrkan. ”Konservativa” och ”liberaler” sitter på var sin sida i katedralen och blänger misstänksamt över kyrkogången.

Enkelt uttryckt: Är du traditionalist är du med viss sannolikhet kompromisslös mot aborter, hbtq-rättigheter, modernisering av kyrkan, du föredrar Benedikt framför Franciskus. Som förnyare ser du tacksamt större kvinnligt deltagande i församlingen, du vill att kyrkan tar ställning för flyktingar och miljö, du anser att frånskilda katoliker ska kunna delta fullt ut och du beundrar påve Franciskus för hans starka sociala engagemang.

På denna spelplan utspelas nu striden om mässan. Och det är ingen slump att det samtidigt pågår en annan, om huruvida det är rätt att låta president Joe Biden få ta kommunionen, nattvarden. Han använder ju inte sin makt till att stoppa aborter.

Påve Franciskus konstaterar i en skrivelse att de som firar den gamla mässan tenderar att förkasta hela det andra Vatikankonciliet. Frågan är hur många de är, men problemet är reellt: En och annan av dem förkastar definitivt hela tanken på en kyrka som går i takt med tiden och vill inget hellre än att den nuvarande påven ersätts av en mer konservativ gestalt.

Men bland besökarna i den tridentinska mässan finns stora skaror av vanliga troende som finner en särskild andlighet i den gamla liturgin, dess djup och mystik. Som anser kontemplativ tystnad vara mer innerlig än psalmsång, ser helighet i den uråldriga estetiken och möter en särskild skönhet i en kyrka som tänker i sekel och varken är bakåtsträvande eller progressiv utan fast förankrad i ett föränderligt nu. Men som verkligen inte vill kullkasta vare sig det andra Vatikankonciliet eller påve Franciskus.

Det finns en risk att påven i sitt sökande efter enighet fann ytterligare splittring. Att han hade för bråttom, tog i för hårt i tonfallet, träffade alldeles för brett. Skynda långsamt: Se där en viktig läxa även för sekulära makthavare.

Ämnen i artikeln

Joe Biden

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt