Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-23 16:59

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/erik-helmerson-det-ar-inte-kommunens-ansvar-att-du-overlever-stormen/

Ledare

Erik Helmerson: Det är inte kommunens ansvar att du överlever stormen

Samhälle i blåsväder.
Samhälle i blåsväder. Foto: Alexander Mahmoud

Vi kan inte kräva att stat och kommun i alla lägen fäller upp ett heltäckande paraply mot storm och snö. Huvudansvaret för att vi ska klara oss är vårt eget.

Erik Helmerson
Rätta artikel

Norrtälje är hårt drabbat av vinterns oväder, men vad gör egentligen kommunen? Det undrade en ortsbo som i fredagens DN var ”kritisk mot kommunens agerande”. 

I artikeln framkom dock något av vad Norrtälje gör. Arbetet med att rensa träd från vägar och elledningar var påbörjat. I centralorten kunde man hämta vatten och ladda telefoner, alla brandstationer hade öppna dörrar. Även badhusen hade öppet för den som ville duscha – utan avgift.

Norrtäljes hemsida finns mer information. På skolor och sporthallar kan man värma sig, laga mat och duscha. Ett särskilt kontaktcenter har extraöppet och hemsidan har kontaktuppgifter till en uppsjö av instanser för hjälp med allt från återvinning till vägrensning. 

Kommunen har också evakuerat ett stort antal äldre från nedkylda fastigheter. På tisdagen kom beskedet att man kallar in hjälp från försvaret. 

Svaret på frågan ”vad gör egentligen kommunen?” är alltså i det här fallet: en hel del. Ett viktigare spörsmål är: ”Vad gör vi själva?” 

Det kan aldrig vara negativt att vi människor i en kris går samman, hjälps åt, kollar hur grannen mår, delar med oss av det vi har.

Den svenska krisberedskapen har diskuterats intensivt de senaste åren. Det kan inte vara en nyhet att alla nu förväntas vara förberedda på en tid – 72 timmar brukar nämnas – utan el, värme, telefon eller, hemska tanke, internet.

Egentligen ska vi vara tacksamma att naturen ibland ger oss tillfälle att öva vår krisberedskap. Klimatet kommer knappast inom överskådlig framtid att bli bättre, krigs- och terrorrisken inte mindre. Oväder som Alfrida erbjuder det perfekta testet: Vad har jag hemma? Hur håller jag och familjen värmen utan el? Var hittar jag vatten? Hur ser jag till att vara informerad?

Även söndagens lokala SVT-nyheter tog upp Alfridas härjningar i Norrtälje. Där berättades om hur kommuninvånarna hjälpt varandra, och en fråga som ställdes i inslaget var typisk: ”Ska man som kommun vara beroende av civilsamhället?”

Där är svaret: ”Vi är alltid beroende av varandra.” Det kan aldrig vara negativt att människor i en kris går samman, hjälps åt, kollar hur grannen mår, delar med sig av det de har. 

Det är klart att man teoretiskt kan tänka sig ett samhälle som skyddar oss mot allt, där kommunen ser till att ingen någonsin behöver sakna el, där våra skafferier alltid är fulla av konservbönor och där Netflix aldrig ligger nere. Men hur skulle det samhället, den tillvaron i övrigt se ut? Vilken skattesats skulle vi betala? Vilken övervakning skulle krävas? Vilka medborgare skulle vi fostra?

Stat och kommun ska göra sitt i en kris. Men vi som medborgare måste också göra vårt.