Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-11-30 20:27

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/erik-helmerson-det-tog-50-ar-efter-hasseatage-sedan-ansags-centern-extremistisk-pa-riktigt/

LEDARE

Erik Helmerson: Det tog 50 år efter Hasseåtage – sedan ansågs Centern extremistisk på riktigt

Glasmästare och visionärer: Tage Danielsson och Hasse Alfredson.
Glasmästare och visionärer: Tage Danielsson och Hasse Alfredson. Foto: Jan Collsiöö

Sketchen i revyn ”Glaset i örat” driver med det absurda i att se Centern som extremister. 50 år senare har verkligheten hunnit i kapp Hasse och Tages humor.

Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.

Gösta Ekman är inte nöjd med Centerledaren. ”Thorbjörn Fälldin är en förrädare!” skriker han. ”Han och hans anhang har förrått den gröna vågen!”

Människorna runt honom lyssnar med den alltmer irriterade likgiltighet man brukar visa gatans agitatorer. ”Du är en förbannad centerextremist!” skriker någon till slut. ”Tokcenter!”

Numret ”Centerextremisten” skrevs för Hasse Alfredsons och Tage Danielssons revy ”Glaset i örat” som hade premiär hösten 1973, en intressant period i svensk politik.

Det var då som väljarna röstade fram en riksdag där de två blocken var exakt lika stora, varpå besluten fick fattas efter kompromisser – eller lottning. Det var också då som allt fler avgrunder drogs inom den så kallade ”avgrundsvänstern” och tokfransarna bortom VPK, Vänsterpartiet kommunisterna, splittrades upp i allt besynnerligare fraktioner.

”Bokstavskombination” syftade på den tiden inte på neuropsykiatriska diagnoser utan på olika nyanser av rött. SKP och KFML(r), APK och KPML(r) – splittringen begränsades mest av antalet bokstäver i det latinska alfabetet. Kamplystna vänner från Vietnamtågen blev bittra fiender för att de inte kunde enas om vem som var den lämpligaste ledstjärnan för att göra mänskligheten lyckligare: Mao, Stalin eller Trotskij.

Gösta Ekmans agiterade agitator var alltså välbekant för besökarna på ”Glaset i örat”. ”Sjuttiotalets Bernspublik kände igen själva typen från gatumiljön”, skriver Kalle Lind i alldeles nya biografin ”Hasseåtage – Humorparet som roade och retade Sverige”. ”Humorn ligger sedan i krocken mellan olika fenomen.”

Ja, för vad kunde vara mer osannolikt än att extremisten som gastar på torget skulle komma från Centerpartiet? Denna gråa, sävliga bondeorganisation, partiernas svenska urberg, vid tiden representerat av ordföranden Thorbjörn Fälldin som kändes ungefär lika kolerisk som en hundraårig ek.

Historien utspelar sig gärna två gånger: först som humor, sedan som verklighet.

”Vi vill inte bara stå i mitten, vi vill stå extremt i mitten”, deklarerar Gösta Ekman. ”Så mycket i mitten det bara går att komma!”

”Tanken att någon vill slåss för att ... vara mesta möjliga kompromissvillig är i sig absurd”, konstaterar Kalle Lind.

Det var den 1973. Men historien utspelar sig gärna två gånger, först som satir, sedan som verklighet. Politiken hann som så ofta i kapp humorn. Nu är Kalle Linds ”absurda” ord i princip vad dagens C-ledare Annie Lööf upprepar från sin mittenposition. Att vara mesta möjliga kompromissvillig – förhandla både vänster- och högerut – har blivit ett framgångsrecept.

Inte heller är tanken på en extremistisk centerpartist längre så besynnerlig. Tvärtom, det är just vad partiet beskylls för efter att under Lööf ha tagit flera steg i frihetlig riktning. Vänstern ser nu Centern som extremliberaler, Timbros parlamentariska gren. Samtidigt beskjuts partiet konsekvent från höger, där man ser C som stödparti för S–MP-regeringen och därmed garant för bland annat en ”extrem” invandringspolitik och en upprörande tendens att sätta individen före Nationen eller Folket eller Traditionen.

Det finns ytterligare ett område där politiken sedan ”Glaset i örat” tagit en märklig vändning. På 1970-talet var det vänstern som radikaliserades och fraktionerades. I dag är det högern. Forna liberala bundsförvanter blir ovänner när en går åt höger och börjar kalla sig konservativ medan en annan står kvar och hävdar frihetliga värden.

Och ingen fiende avskyr man så mycket som den forne allierade. Renegaten, svikaren. Liksom dåtidens extremvänster föraktade socialdemokratin, ”socialfascisterna”, är det i dagens debatt Annie Lööf snarare än Nooshi Dadgostar som blir överöst av de konservativas avsky. Dadgostar närmast hyllas nu – hon hotar ju regelbundet att störta regeringen.

Men är det verkligen Centerns position som är extrem? Eller handlar det om att många av partiets högerkritiker har svävat långt i väg, in i ickeliberala, invandringskritiska sfärer?

Då kan man förstå att de understundom blickar tillbaka på sina gamla alliansvänner – och sina egna gamla positioner – och utbrister: ”Vad långt borta ni står! Det verkar ju helt extremt!”

Ämnen i artikeln

Gösta Ekman
Annie Lööf

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt