Än en gång går tankarna till 1989. Demokratins år då murar föll, diktatorer vältes, juntor störtades. En med världshistoriska mått mätt förhållandevis ny men ganska självklar tanke – att invånarna själva skulle styra sitt land i allmänna val – spred sig äntligen även till länder där den varit förföljd, förtrampad och förtryckt.

År 1991 valdes Boris Jeltsin till Rysslands första president. 1999 efterträddes han av Vladimir Putin. I normala länder accepterar presidenten konstitutionen och träder stillsamt tillbaka när hans eller hennes mandatperiod(er) är slut. Vi trodde ett kort tag att Ryssland var ett normalt land. Den tanken fick vi överge. Putin har successivt stärkt sin makt genom grundlagsförändringar, korruption, förföljelse av politiska motståndare och manipulationer av landets demokratiska system.

Det är ingen vågad gissning att Putins plan är att ta över som premiärminister.

Mycket talar för att det vi såg på onsdagen är ytterligare ett knivhugg mot demokratin som idé i Ryssland. Först aviserade Putin konstitutionella förändringar som ger mer makt åt premiärministern. Därpå avgick hela regeringen för att bana väg för dessa förändringar. Det är ingen vågad gissning att Putins plan är att ta över som premiärminister – med utökad makt – när han inte längre får sitta kvar som president.

Vi är långt från 1989. De rena diktatorerna, som i Kina, stärker sin makt med våld och monstruös kontroll av medborgarna. Ingen är förvånad att Vladimir Putin aldrig planerade att lämna makten ifrån sig innan han själv vill. I Turkiet sitter Recep Tayyip Erdogan, en man som kontinuerligt stryper demokratins kontrollmekanismer och använder auktoritära medel för att kunna sitta kvar år efter år – däribland en folkomröstning 2017 som starkt påminner om Putins nya utspel. 

Vi trodde att demokratin skulle besegra diktaturen, att valsedlar skulle vara mäktigare än vapen. Nu använder diktatorerna just valsedlarna för att klamra sig fast vid makten.