Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-27 09:08

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/erik-helmerson-fotboll-ar-rotter-och-traditioner-basket-ar-stjarnor-och-pengar/

Ledare

Erik Helmerson: Fotboll är rötter och traditioner, basket är stjärnor och pengar

Större än Chicago: Michael Jordan och Dennis Rodman.
Större än Chicago: Michael Jordan och Dennis Rodman. Foto: Nuccio Dinuzzo/TT

Två aktuella tv-serier visar hur kommersialiseringen kan bli fotbollens död.

Vad är fotboll när den är som bäst? Den är rötter och traditioner, den är stolthet över en stad, en stadsdel, ett kvarter. 

Den är att ena dagen sitta och dregla i en före-matchen-glass med sin pappa eller mamma och deras vänner, alla i likadan halsduk, och nästa dag sitta där själv, nu med en öl, och förundrat titta på barnet som har samma efternamn som man själv och äter samma glass. Innan man tillsammans går och ser samma lag som ens farföräldrar och kanske deras föräldrar gjorde. Rötter och traditioner.

Vad är basket när den är som sämst? Pengar och stjärnor.

Det är två aktuella Netflixserier som får mig att jämföra, men också begrunda vad fotbollen är på väg att bli. Och hur mycket jag avskyr det.

”Sunderland ’til I die” handlar om fotbollslaget med samma namn. ”The last dance” om basketlaget Chicago Bulls.

Den förra kretsar till stor del kring supportrar, om människor som älskar sitt lag och sin stad och om hur mycket laget och staden hör samman. Prästen predikar om fotboll, fans som aldrig lär sig tror att just detta ska bli bästa säsongen någonsin, vuxna mäns tårar – av glädje eller sorg – rinner via skägget ner i deras pint.

”The last dance” handlar om pengar och stjärnor. Jag var nära att stänga av redan första gången jag hörde dem säga inte ordet ”lag” utan ”franchise” (varumärke eller affärskoncept.) Men det är ju så det funkar, ett lag kan köpas upp och emigrera till en helt annan stad som vilket företag som helst.

Visst finns det supportrar i ”The last dance”, men om dessa inte heter Bill Clinton eller Barack Obama (båda intervjuas i serien) blir fansen bara en kuliss till ytterligare en devot observatör som berättar vilken magnifikt lysande stjärna han var, den där Michael Jordan.

Det finns motståndsfickor, och ofta ser de ut exakt som männen och kvinnorna som älskar och lider med sitt lag i ”Sunderland ’til I die”.

Nu hör jag två invändningar. Basket är en svart kodad sport – finns det rasism i sågandet? Och: ”Men fotbollen då, skulle den inte vara kommersiell?”

På A svarar jag att denna text precis lika gärna hade kunnat handla om ishockey, en aktivitet som skrattar åt att tennis har mage att kalla sig ”den vita sporten”.

På B är svaret att just detta är min poäng. Ärkekommersiella krafter har fotbollen i ett punggrepp värdigt Vinnie Jones och år för år vrider de åt hårdare. 

Det finns motståndsfickor, och ofta ser de ut exakt som männen och kvinnorna som älskar och lider med sitt lag i ”Sunderland ’til I die”. Men jag undrar hur starka och uthålliga de orkar vara. Fotbollen piskas med sedelbuntar mot franchisetänkandet, stjärnornas jag blir större än deras lag, Zlatan köper in sig i Hammarby, ungarna håller inte på Malmö FF eller Rosenborg utan på Messi och Ronaldo. 

Den dag Sunderland byter namn till Red Bull och flyttar till Brighton dör ytterligare en liten bit av världens själ.