Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-23 01:01

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/erik-helmerson-hur-kan-en-odlingsplatt-i-pajala-kosta-700-000-skattekronor/

Ledare

Erik Helmerson: Hur kan en odlingsplätt i Pajala kosta 700 000 skattekronor?

Ibland finns det pengar. Foto: Jocke Berglund/TT

Odlingsplättar, syltkokning och porfyrmuséer är exempel på vart EU skeppar skattemiljarder. Pengar som medborgarna borde få behålla själva.

Rätta artikel
EU-valet 2019

Ge någon en tusenlapp och säg ”gör av med så mycket du behöver”, och det som sker med pengarna kommer att kosta ungefär 1 000 kronor.

Detta tycks också vara fallet med den så kallade Leader-modellen, ett EU-projekt som också går under namnet ”lokalt ledd utveckling”. Cirka två miljarder skattekronor slussas från Bryssel via Jordbruksverket till olika projekt med målet att ”skapa attraktiva områden med konkurrenskraftig verksamhet samt ge stimulans till ökad sysselsättning och nya företag”.

Och det låter ju fina fisken. Men nu har Slöseriombudsmannen, SlösO, på Skattebetalarnas förening granskat vart pengarna egentligen tar vägen. Resultatet är inte alldeles upplyftande.

Två saker förenar flera av projekten. Dels en särskild sorts fartblindhet och önsketänkande som ofta utmärker verksamheter som bedrivs med andras pengar. Man kan faktiskt jämföra det med spelmissbruk: ”Den här gången blir det säkert en storvinst!” 

Dels en betraktares förundran över beloppens storlek.

Så fungerar byråkratier och förmynderi, de göder och fortplantar gärna sig själva.

Hur kan till exempel en gemensam odlingsplätt i Pajala kosta nästan 700 000 kronor? Vad odlar de – safirer? Och 1,5 miljoner för att lära arbetslösa i Tornedalen att koka sylt? Vad är det i sylten – diamantflagor från kapten Kidds skatt?

En halv miljon för ett museum i Älvdalen? Vad förevisar man – porfyr? Ja, det gör man faktiskt. Porfyr är en bergart som lämpar sig väl för pelare och vaser och som enligt bidragsansökan ”vinner ökat intresse och det ökar för varje år”.

Det är fullt möjligt att några av de projekt som fått Leader-pengar via EU faktiskt ger ett och annat jobb, även om de ofta tycks präglas av den uråldriga hittepå-drivkraften att ”sätta bygden på kartan”. Frågan man måste ställa sig är vilken nytta samma pengar hade gjort på annat håll. Och i vilken grad de snedvrider konkurrensen gentemot andra företag, utan EU-miljoner. 

EU:s revisionsrätt är missnöjd, den pekar på höga risker och kostnader, dåligt måluppfyllande och svag effektivitet och transparens. 

SlösO nämner att det bara i Skåne finns sju Leaderområden, med 23 anställda. I alla fall några som fått jobb. Och så fungerar ju byråkratier och förmynderi, de göder och fortplantar gärna sig själva och slår ut annan, i grunden sundare växtlighet.

På slöseriets motorväg finns få hastighetsbegränsningar. Där skiljer sig inte svenska E4 nämnvärt från Europas Autobahn. Ge en politiker tillgång till dina pengar och de kommer att gå åt, oavsett om mötena där besluten fattas äger rum på Helgeandsholmen eller i Bryssel.