Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-22 17:46

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/erik-helmerson-ideologierna-ar-doda-hurra/

Ledare

Erik Helmerson: Ideologierna är döda – hurra!

Illustration: Magnus Bard

I ett snabbt förändrat Sverige är det inte konstigt att konservativa idéer får fäste. Det innebär knappast någon comeback för konservatismen som ideologi.

Erik Helmerson
Rätta artikel

”Jag upplever en stegrande konservatism sedan flera år”, säger journalisten Torbjörn Nilsson på tankesmedjan Timbros onsdagsseminarium om just konservatism. Det är svårt att säga emot. Och lätt att förstå varför det blivit så.

Det var länge sedan Sverige stämde in på klyschan som ”landet lagom”. Vi har som nation genomgått stora förändringar, och det har gått snabbt. 

Skolan har styrts av en pedagogisk ideologi där traditionella kunskaper, lärarauktoritet, ordning och studiero prioriterats ner. Lägg till en stor skiftning i samhällelig kunskapssyn som vi för enkelhets skull kan kalla ”postmodernism”. 

Klimaten på universitet och högskolor har förändrats, den undervisning och forskning som bedrivs i dag är alltför ofta ett annat namn på ideologiproduktion. Samma sak gäller kulturen, där aktivistiska tjänstemän fördelar politiskt motiverade stödpengar som likriktar snarare än diversifierar kulturen.

En hög migrationstakt har på grund av för dålig integrationspolitik bidragit till stora klyftor mellan innan- och utanförskap, ofta med segregation, brottslighet och social utslagning som följd.

Försvaret monterades ner samtidigt som Ryssland ökade trycket på sina grannar och inte skyggade för att bedriva utrikespolitik medelst stridsvagn. I kombination med det informationskrig som Moskva och Peking bedriver mot hela västvärlden, och USA:s toppstyrda opålitlighet, är det inte märkligt om känslan av otrygghet ökat.

Konservatismen i sin helhet saknar helt enkelt sex appeal.

I dag ser vi, fullt naturligt, reaktioner. Valrörelsen präglades av att partierna snubblade på varandra för att framstå som strikta i just dessa frågor. ”Det var bättre förr” var väl inget partis officiella slagord, men nog gick det att läsa mellan raderna på affischer och i tal. 

Men att människor i dag söker sig till mer konservativa idéer som motlägg till samhällets snabba förändringar betyder inte nödvändigtvis att de omfamnar konservatismen som ideologi. Ett enkelt belägg: Lägg fram ett förslag på bättre gränskontroll, fler poliser och upprustning av försvaret, och det kommer att få röster av alltifrån SD:are till socialdemokrater. Många av dem som vill se dessa förändringar, ju förr desto bättre, skulle sannerligen inte se sig som konservativa.

Det går i dag utmärkt för en enskild väljare att kräva traditionellt konservativa lösningar på brottsligheten jämte socialistiska på de ekonomiska klyftorna.

”En liberal som hamnar i en anarki kommer att sakna den starka staten”, sa statsvetaren Katarina Barrling på Timbroseminariet. Man kan vända på det: Stäng in en konservativ i Saudiarabien – där en 1 500-årig religion styr samhället och kvinnans roll är som kokerska och barnaföderska – och hen kommer att kasta tweedkavajen och monokeln överbord och vråla efter liberala reformer.

Fredrik Haage, konservativ politisk redaktör på Smålandsposten, ser Kristdemokratiska ungdomsförbundet (KDU) som konservatismens verkliga banerförare och talade drömskt om ”20-åriga tjejer som tycker politisk korrekthet och feminism är skit”. Och ja, det finns folk som håller med, men de kommer att förbli randfenomen i svensk politik tillsammans med 14-åriga trotskister och ungliberaler som vill privatisera försvaret.

Konservatismens problem är att den i en mängd frågor är helt obsolet. De feministiska landvinningarna kan till exempel inte göras ogjorda, hbtq-personer inte pressas tillbaka in i garderoben, religionen aldrig göra comeback som ett led i statsapparatens kontroll av människan. Konservatismen i sin helhet saknar helt enkelt sex appeal.  

Snarare än en comeback för en enskild ideologi tror jag att det vi ser i dag är ideologiernas verkliga död, 65 år efter att Herbert Tingsten började diskutera fenomenet. Ideologier är för fotbollssupportrar, villiga att gå i döden för det egna laget. Dagens väljare är mer som söndagsshoppare, som plockar ner lite smått och gott i sin åsiktskorg: ”Hmm, sänkta skatter, feminism och ett starkt försvar – låter fina fisken det!”

För mig är detta ett glädjebud. Varför ska man acceptera en färdiglagad åsiktsgryta när man kan laga något mycket godare på egen hand och strunta i de kryddor man avskyr? Ideologen är död, leve den otrogna väljaren!