Hoppa till innehållet Ge oss feedback gällande tillgänglighet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2023-02-04 13:30

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/erik-helmerson-ingen-ville-ha-stokiga-bibliotek-ingen-gjorde-nagot-at-dem/

LEDARE

Erik Helmerson: Ingen ville ha stökiga bibliotek – ingen gjorde något åt dem

Inget vardagsrum.
Foto: Stockholms stadsbibliotek

Vad är det för destruktiv tröghet i samhället som gör att hot och våld mot bibliotekarier och besökare kunnat fortsätta år efter år?

Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.

”Redan andra dagen på nya jobbet i Malmöområdet Lindängen fick bibliotekschef Susann Ek sin arbetsplats beskjuten”.

Se där en bokprolog som suger in läsaren. Är det en deckare? En scandi noir-thriller? Nej, en ny faktabok som beskriver arbetssituationen på svenska bibliotek.

Vi går vidare till kapitel ett i Gunnar Rensfeldts ”Stök på bibliotek”. Där berättas om en undersökning av stressnivån hos svenska sjuksköterskor. Forskarna behövde en jämförelsegrupp som liknade sjuksköterskorna – kvinnor, liknande utbildningsnivå och inkomst – och som antogs ha det lugnare på jobbet. De valde bibliotekarier. Det visade sig att de var ännu mer stressade.

Boken innehåller fler jämförelser med vårdpersonal. I undersökningar svarar 30–40 procent av svenska bibliotekarier att våld har förekommit på arbetsplatsen. I vården, ”där personer med extrem berusning eller förvrängd verklighetsuppfattning tas om hand”, är siffran 52 procent.

Det smärtar att inse vad som sker på platser som är ägnade åt att människor ska låna och läsa böcker.

Debatten om biblioteksstöket har gått het sedan 2015. Nästan sju år senare kom S-MP-regeringen med ett lagförslag som gjorde det tillåtet att porta besökare som stör och hotar. För den som läser ”Stök på bibliotek” är det obegripligt att det tog sådan tid.

Det smärtar att inse vad som sker på platser som är ägnade åt att människor ska låna och läsa böcker. ”Man börjar med att sopa glas, fönsterrutorna krossades nästan varje helg och lov.” ”I februari 2022 misshandlades en biblioteksanställd på biblioteket i Backa i Göteborg.” ”Det var tjafs med ungdomarna varje dag.” ”De har varit högljudda, smutsat ner och kissat ner stolar.”

Det är knarkhandel, misshandlade väktare och handlingsplaner för att hantera utåtagerande besökare: ”Titta inte i ögonen – titta i bröstkorgen.” Så mycket mörker. För varje episod tänker man: Detta händer alltså på ett bibliotek?

En sak står dock klar: Stöket är inget nytt fenomen. ”Hit höra alla, som komma till biblioteket … med den förhoppningen att i en så stor pojksamling skall det väl alltid yppa sig något tillfälle att ställa till ett välgörande bråk”, skriver tidskriften Biblioteksbladet 1916. ”Bibliotek stängs. Ungdom skrämmer bort låntagarna”, konstaterar Svenska Dagbladet 1969.

Men: ”Det finns också fler indicier som pekar på att ordningsproblemen blev, eller i alla fall uppfattades som, allvarligare efter år 2000”, kan Gunnar Rensfeldt konstatera. ”I början på 2000-talet eskalerade problem med hotfulla ungdomsgäng – först i Skarpnäck, sedan i Järva.”

Nytt är också allvarliga hot mot bibliotekspersonal när de vägrar ta in vissa böcker, som i fallet med Tino Sanandajis invandringskritiska bok ”Massutmaning”. Eller när de släpper in sagoläsande drag queens.

Två fenomen ligger under ytan i debatten om stöket. Det ena är bibliotekens uppdrag. Några vill att de ska fungera som ”samhällets vardagsrum”, där folk, särskilt unga, ska kunna hänga runt och mysa i största allmänhet. Problemet är att samhällsbygget redan har ett flertal vardagsrum, men bara ett läsrum.

Vi har hjälpt fel utsatta, underlättat för gärningsmännen på offrens bekostnad.

Det andra handlar om hur myndigheter och politiker älskar att kollektivt definiera folk som ”utsatta” och behandlar dem som en annan art, alltid skör och bräcklig och alltid komplett oförmögen att förstå konsekvenserna av sitt handlande. Vad som glöms är hur man då ofta förstör för andra utsatta, många fler, de skötsamma, de som ser biblioteket som sin enda trygga studiekammare men skräms bort av våld och droger.

Det är ett sådant grovt feltänk; vi har hjälpt fel utsatta, underlättat för gärningsmännen på offrens bekostnad.

Ibland har man kunnat hitta en pragmatisk lösning på bibliotekens problem, som att anställa speciella socionomer eller bygga om på ett sätt som ökar möjligheten att hålla koll på besökarna. Och så, till slut, kom lagen som möjliggör att porta hotfulla besökare ett år i taget.

Hur, vill jag hela tiden skrika under läsningen, kunde det ta så lång tid? Varför sa man bara inte nej? Vad är det för destruktiv tröghet i samhället som gör att hot och våld mot bibliotekarier och besökare kan fortsätta år efter år?

Nästan ingen ville ha det så här – men så här blev det.