Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-08-15 13:47

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/erik-helmerson-konserten-avslutades-med-insamling-till-ira/

Ledare

Erik Helmerson: Konserten avslutades med insamling till IRA

Vanlig gatubild i 1970-talets Belfast.
Vanlig gatubild i 1970-talets Belfast. Foto: Michael Blackman/Camera Press

För precis femton år sedan lade irländska IRA ned vapnen. För den som levde med konflikten som ständigt nyhetsbrus föreföll det otroligt att den kunde få ett slut.

Jean McConville, vars namn inleder en av årets bästa böcker, hade tio barn när hon fördes bort från sitt hem i nordirländska Belfast år 1972. Det sista som barnen – de yngsta var sexåriga tvillingar – såg av henne var att hon tvingades in i en Volkswagenbuss. De flesta av hennes kidnappare var maskerade med nylonstrumpor eller rånarluvor. Några var det inte. De var familjens grannar.

Vi har väl alla storpolitiska skeenden och händelser som danar och definierar oss. Andra världskrigets betydelse behöver vi inte nämna, andra fick sin världsbild av Vietnam, Pragvåren eller inbördeskriget i Jugoslavien. Olof Palmes resa i segregationens USA ska ha format en utrikespolitiskt vänsterradikal statsminister för livet.

Själv reste jag runt en hel del mellan Storbritannien och Irland under åren kring 1990. Jag kommer aldrig glömma mannen på puben vid gränsen mellan Irland och Nordirland som avrådde oss från att prata med vissa andra gäster om vi inte ville få ett titthål genom knäskålen. 

Jag minns visitationerna när man skulle gå in på Belfasts motsvarighet till Åhléns. Konserten i ”County Kilburn”, en irländsk del av London, som avslutades med att en insamlingsbössa gick runt till förmån för IRA (det var, underförstått, säkrast att betala).

Och förstås: Belfasts pansarfordon, armékaserner, soldater som såg ut som Robocop – allt detta mitt inne i en stad precis som Göteborg eller Malmö. Det var lika lockande som skrämmande.

Bomberna som skakade hela kvarter i Belfast, Birmingham och London tystnade.

Den 28 juli 2005 tillkännagav IRA att den väpnade kampen för ett Nordirland förenat med Republiken Irland var över. Boken ”Säg inget – en sann historia om mord och terror på Nordirland” av Patrick Radden Keefe skildrar hur två präster utsetts för att övervaka förstörandet av det som ska vara organisationens sista vapenupplag. Automatkarbiner, eldkastare och granatgevär destrueras tills det bara återstår en laddad AK-47 kalasjnikov. Bäraren överlämnar den under sinnesrörelse, till synes medveten om att detta, just detta är IRA:s sista vapen.

”Säg inget” kom ut på svenska i våras. Den är en remarkabelt välskriven krönika över det som med brittiskt undertryck kallades ”The Troubles”, konflikten om Nordirland som kom att vara i ett trettiotal år och kräva tusentals människoliv. Boken skildrar hur våldet mellan, i grova drag, brittisklojala protestanter och Irlandsvänliga katoliker sakta skruvas upp under 1960-talet för att explodera i våldsamma lojalistattacker mot en protestmarsch från Belfast till Derry i Nordirland i början av 1969.

Där och då radikaliserades Dolours Price. Hon kom att tillhöra IRA:s beväpnade galjonsfigurer, inte minst som en av 1970-talets hungerstrejkande irländare i brittisk fångenskap. Price är en av huvudpersonerna i ”Säg inget”. Hon beskriver själv vad hon tänkte när hon mötte blicken hos en av dem som angrep protestmarschen: ”Jag kommer aldrig att kunna omvända dessa människor”. Hennes tro på fredligt motstånd, säger hon, hade varit naiv.

För den som har levande minnen från denna blodiga konflikt kunde det kännas omöjligt att det någonsin skulle bli en lösning. Men bomberna som skakade hela kvarter i Belfast, Birmingham och London tystnade. Svurna fiender som IRA-mannen Gerry Adams och den protestantiske ledaren Ian Paisley lyckades hitta gemensam mark. Freden kom inte genom militära framgångar utan samtal och kompromisser.

Och inte bara ”The Troubles” tog slut. Berlinmuren föll. Apartheidsystemet i Sydafrika rasade samman, i före detta Jugoslavien lades vapnen till slut ner. Bland oss som dagligen kunde följa dessa olösliga konflikter i medierna är det nog fler än jag som fortfarande bär på en blåögd optimism; alla krig har ett slut, de mest blödande sår kan läka.

Kanske handlar det om att vid fredsförhandlingarna fokusera på den stora periferin människor, de stillsamma och tysta. Fanatikerna, de med den glasartade hatblicken, de som syns och hörs mest, som stjäl platsen framför kamerorna – de är ofta hopplösa fall. Deras identitet är inte sällan ideologi, konflikt, krig och död, utan dem vet de inte vilka de är. Men den goda nyheten är att de sällan är representativa, bara högljudda och därmed lätta att hitta. 

Efter det tysta flertal som vill ha fred får man leta lite extra.

Ämnen i artikeln

Nordirland
Irland
Terrorism
Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt