Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-18 22:30

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/erik-helmerson-nej-nya-nationalmuseum-ar-ingen-pk-hogborg/

Ledare

Erik Helmerson: Nej, nya Nationalmuseum är ingen pk-högborg

Varning: Denna tavla kan innehålla spår av nationalism. OBS: Det var inte exakt på detta sätt Gustav Vasas intåg i Stockholm gick till.
Varning: Denna tavla kan innehålla spår av nationalism. OBS: Det var inte exakt på detta sätt Gustav Vasas intåg i Stockholm gick till. Foto: Nationalmuseum/Bruno Ehrs

Nya Nationalmuseum i Stockholm är förvånansvärt opolitiskt. Det är välgörande när konsten får stå för sig själv och besökarna tänka på egen hand.

Erik Helmerson
Rätta artikel

Nya Nationalmuseum har fått en flygande start i debattmedierna. 

Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg (28/10) drar frejdigt en rät linje mellan konstens nationalromantik och Europas nationalsocialism, mellan Bruno Liljefors och brunskjortor.

Tack och lov, menar Lindberg, har museet lyckats gardera sig mot den nationalism som i slutändan leder till ”mördade ungdomar på en norsk ö”. Bland annat har ett verk som Zorns ”Midsommardans” kompletterats med ett annat, Peter Johanssons falukorvsskivade dalahästar. 

Göteborgs-Postens Håkan Boström (23/10) ser i stället Nationalmuseum som en pk-högborg vars konst försetts med förnumstiga instruktioner: ”statlig indoktrinering var legio i det forna öst men hör inte hemma i ett liberalt samhälle”.

Spännande! Kommer ett besök på museet att ge omedelbar lust att invadera Polen? Eller att ställa till spontandemonstration mot Trump på Blasieholmskajen?

Nej, risken är tyvärr att den blir besviken som inträder i hopp om att hamna vid kulturkrigets frontlinje. Det nyåteröppnade Nationalmuseum är förvånande traditionellt.

I den första salen presenteras 1500-talet utan en enda politisk pekpinne, trots konstmotiv präglade av både sexism (”Venus sörjande Adonis”) och kolonialism (den vävda tapeten ”Vasco da Gamas återkomst”).

Över huvud taget är de skyltar som åtföljer verken strikt faktabaserade. ”Karl XI var oerhört förtjust i djur”, får vi lära oss, kunskap jag hoppas bära med mig till min död och tänker slänga ur mig i de allra minst väntade sammanhang. De kristna motiven presenteras med respekt, de fornnordiska utan varningsskyltar om väglutning mot kommande nazism.

Först i salongen med sekelskifteskonst händer något. Det är som att nu, 1 900 år efter Kristi födelse, börjar historien bråka med oss. Tonen på skyltarna blir en annan:

Bohemkonstnärsrollen ”bygger på myten om det fritt skapande manliga geniet”. Skulpturen ”Grodan” ”tillhör en lång sexistisk tradition”. Karl XII:s likfärd gick minsann inte alls till som den beskrivs av Cederström! Och så en formulering som redan fått kritik: ”Den populistiska och av nationalismen präglade synen på svenskhet, som används politiskt i dag, bygger på idén om ett statiskt idealiserat och konstruerat förflutet.”

Spännande! Kommer ett besök på museet att ge omedelbar lust att invadera Polen?

Men är detta ett tecken på pk-elitens hegemoni över konsten? Eller handlar det helt enkelt om en informationstextskribent som fått feeling? Oavsett vilket finns något rörande bakom varningsskyltar av denna sort. Här har vi någon som måste ha tänkt ungefär i dessa banor:

En lättpåverkad person kan råka se denna bild av Carl Larssons familj. Denne riskerar att anfäktas av sexism. Låt oss skriva en förklarande text: ”Hemmet präglades också av nationalismens patriarkala könsroller”. Då minskar risken.

Men har detta scenario någonsin slagit in? Har en enda person varit på vippen att påverkas i icke önskvärd riktning av konst på museum men räddats vid bråddjupets rand av en skrift av denna sort? Om inte – varför hålla på?

Min gissning är att museet enbart vill gardera sig för jobbiga debatter av typen ”Könsroller på museum! Garcia, 23: Jag trodde inte mina ögon! Det fanns barn närvarande!” Och sedan 18 692 tweetar och tre inslag i ”Kulturnyheterna”. Svettig museichef inför samtidens granskande, fördömande webbkameraöga.

Då har jag lugnande ord. Dessa debatter kommer att uppstå ändå – men man måste inte bry sig om dem. Efter ett par dagar är de tysta igen och rubrikerna handlar om annat.

Men är då skyltarna på Nationalmuseum extremt upprörande? Nej, mest gulliga. De är ju så oerhört tidstypiska. I dessa dagar är det nämligen inte längre konsten i sig som skapar debatt utan presentationen. Inte innehållet utan formen, ytan. Debatten om konsten debatteras, inte konsten själv.

Därför kommer de beskäftiga informationsskyltarna, triggervarningarna, moralföreläsningarna, från detta och andra museer i framtiden att ställas ut i ett eget rum. De är perfekta små symboler för konsten och kulturen kring år 2010.