Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-13 09:46

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/erik-helmerson-nej-till-politisk-kultur/

Ledare

Erik Helmerson: Släpp ut kulturskaparna ur politikens burar

”Holiday” – svensk regissör, dansk film.
”Holiday” – svensk regissör, dansk film. Foto: Jonas Lodahl/TriArt

Gång på gång kommer varningar om hur det svenska kulturklimatet blivit inskränkt, likriktat och politiserat. Kulturskaparna bakbinds av politiska direktiv och ideologiska krav. Det är obegripligt att inte fler protesterar.

Erik Helmerson
Rätta artikel

För några dagar sedan meddelade Monica Rolfner, manusförfattare till ”Tomten är far till alla barnen” (1999), att hon lämnar filmbranschen. På Twitter skrev hon: ”Har tappat lusten helt. Dels för att finansiärer numera bestämmer författare, regissör, huvudroller och får ha synpunkter på allt. Dels p g a ängslighet i ämnesval och innehåll.”

Rolfner beskriver recensenter som noterar vilka ”grupper” som borde ha representerats men saknas i filmen. Hon berättar att hon fått kritik för osympatiska repliker som hennes rollfigurer yttrat och att dessa åsikter inte nödvändigtvis är hennes egna. Att det måste påpekas är förstås absurt men säger ändå en del om snålblåsten i det konstnärliga klimatet i dag.

En annan filmskapare med en liknande berättelse är Isabella Eklöf. Hon regidebuterade nyligen med dramat ”Holiday”, en film som hon gjorde på andra sidan Öresund. ”Danmark är friheten”, säger hon till Sydsvenskan

I Sverige känner hon sig censurerad: ”Man får inte komma med vissa moraliska budskap. Det var länge osäkert om 'Holiday' ens skulle få en svensk biografdistribution. Flera har sagt att filmen aldrig hade kunnat göras i dag i Sverige.”

Varför? Bland annat för att filmens kvinnliga huvudperson blir våldtagen – utan att sedan hämnas eller söka upprättelse, utan att ens lämna förövaren. 

Som konstnär kan man förstås ha oräkneliga skäl att välja en sådan väg. Valet i sig är intressant och torde ge upphov till massvis av tankar och diskussioner. Just det är väl ungefär vad kultur är till för. Men dagens Film-Sverige är i ohälsosamt hög grad kontrollerat av Svenska filminstitutet. Där vill ledningen gärna vara säker på att publikens tankar går i rätt banor. Hellre tänka rätt än tänka fritt. 

Ambivalens och tvetydighet är farliga saker, det där nervdallret som ligger kvar efter att man sett en riktigt stark film ska hållas så stillsamt som möjligt, annars vet man aldrig vad som händer. Vad är ni egentligen rädda för, kulturbyråkrater? Att någon ska slå sig ner i salongen, se ”Holiday” och komma ut med övertygelsen att ”jomen sexövergrepp, det är allt fina fisken det”.

När försvann tilliten till publiken? Och till filmskaparnas förmåga att på konstnärlig grund fatta de beslut som bäst gynnar filmen? 

Häromveckan skrev barnboksförfattarna Anders Jacobsson och Johanna Sandberg ett sorgset inlägg på SVT Opinion. Där resonerade de kring fenomenet pedagogiska barnböcker, alltså böcker som tycks vara skrivna med pekpinnar. 

”Pedagogiskt. Analytiskt. Granskande. Bort från känslan och upp i huvudet. Det efterfrågas. Av de vuxna. Tror ni att det efterfrågas av barnen?”, frågar de retoriskt. ”Tänk om det rent krasst sänker den litterära kvalitén och i förlängningen dödar läslusten hos barnen?”

Dödar är förhoppningsvis skeptiskt i överkant, men det är klart att verkets magi riskerar att falna om författaren är för tydlig med sina ambitioner att skapa rättänkande hos sin publik. Detta gäller såväl barn som vuxna.

Jag vill ha mindre politisk styrning, punkt. Kulturen ska skapas av människor med idéer, inte makthavare med manualer.

De senaste åren har vi sett många vittnesmål som de tre ovan. Svensk teater hämmas av att bidrag styrs till produktioner som på ett trubbigt och trumpetande sätt tar upp politiska trendämnen som kön, makt och identitet. Konst på museer förses med varningsskyltar eller är bara så plakatmässig att de enda varningar som skulle behövas är för övertydlighet.

I veckan gjorde Danmarks kulturminister ett utspel som fick ögonbryn att höjas. Hon tyckte att regissören Lars von Trier var alltför svartsynt och uppmanade honom att göra ”uppbygglig film om all den skönhet som livet också består av”. Och det var ju dumt.

Med rätta reses nu oro lite varstans om högerpopulistiska politiker som gärna lägger vantarna, eller snarare döda händer, på kulturlivet och ser till att det som produceras är fosterländska pamfletter.

I Sverige ser politiker och tjänstemän i stället kulturen som ett snällhetslaboratorium: tillsätt genus, politisk moralitet och en funktionshindrad huvudrollsinnehavare så blir resultatet välanpassade medborgare som vet att kön är en social konstruktion, inte startar krig med Ryssland och aldrig skulle rösta på SD. Särskilt spännande kultur är det dock inte som bubblar i provrören. Fenomenet har diskuterats i flera år, men varningarna sker tyst och för döva öron.

Kanske är kulturskaparna själva för beroende av bidragen, kulturskribenterna för politiskt ense med beslutsfattarna och publiken för omedveten om vad den i detta klimat missar. Man saknar ju sällan den pjäs som aldrig kan göras.

Däremot kan man alltid fundera på hur det borde vara i stället. Och fråga vem som egentligen fått mandat att skapa det kulturklimat vi har i dag.

Man ska inte överdriva faran. Sverige är ingen pk-diktatur där dissidenter förföljs, den som vill kan producera konst med alla möjliga förtecken. Men jag kan inte förstå varför det är så tyst om ett kulturklimat som gör att filmskapare känner sig tvungna att lämna branschen eller landet och författare fruktar att läslusten dödas av övertydlighet. Och där, vilket Stina Oscarson beskrivit i SvD, teaterregissörer måste inleda repetitionsarbetet med att i ett formulär besvara om deras rollbesättning är ” analyserad ur ett genusperspektiv”.

Denna text vill inte ropa efter någon sorts politisk rättvisa i kulturen, inte efterlysa mindre feminism, fler liberala filmer eller mer braskande högerkonst. Tvärtom. Jag vill ha mindre politisk styrning, punkt. Kulturen ska skapas av människor med idéer och temperament, inte makthavare med ideologimanualer och bidragskuvert.

Jag tror att vi om något decennium kommer att se tillbaka på denna kulturepok som en tråkig, könlös och likriktad tid. Och undra varför kulturvärlden lät det ske. Det är sorgligt att det talas så lite om detta. En konstnär måste vara fri, annars skapar hen instängd konst.