Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-15 23:25

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/erik-helmerson-om-horace-engdahl-hade-skrivit-frostensons-bok/

Ledare

Erik Helmerson: Om Horace Engdahl hade skrivit Frostensons bok...

Skriver ur djupet. Foto: Beatrice Lundborg

Katarina Frostensons hånfulla ord om de kvinnor som vittnat mot hennes man går mycket längre än något Horace Engdahl någonsin sagt. Ändå lär hon slippa det drev som drabbade honom.

Ett återkommande ord i Katarina Frostensons nya bok är ”kabal”. Det är ålderdomligt, i dag föga brukat. Svenska akademiens ordbok, en i sammanhanget passande källa, definierar det så här: ”om verksamhet som i hemlighet (och med moraliskt förkastliga medel) bedrives av en sammanslutning av flera personer eller av en enstaka person för uppnående av vissa (i allmänhet olovliga eller illojala) syften”.

Och det är så hon ser händelserna kring sin man Jean-Claude Arnault, den så kallade Kulturprofilen: som en sammansvärjning, en komplott.

De kvinnor som i Dagens Nyheter vittnat om hur de utsatts för sexuella övergrepp kallas av Frostenson för ”megäror”. Vi går till SAOB även där: ”vedernamn på avskräckande ful eller elak kvinna, vederstygglig käring; furie”.

Deras berättelser kallas för ”skröna”, ”påhitt”, ”groteska överdrifter, lögner och förtal”, ”ränker”.

Varför har DN låtit kvinnorna framträda? Det handlar enligt ”K” om att tidningen ”tycks ha hatet mot Akademien, det yttersta målet för angreppet, i sitt dna” och ”här sett möjligheten att genom mig, och allra först via dig, nå in i den höga församlingen för att söndra den ; kanske få insyn och makt över den till slut.”

”K” är ett litterärt verk. Katarina Frostenson har skrivit den ”de profundis”, ur djupet av sin och makens sorg, vrede, rädsla. Hon har all rätt till denna berättelse, denna synvinkel, rätt att formulera och publicera den.

Men nog väcker den tankar. ”Jag tänker på...” är en av bokens mer återkommande formuleringar. Författaren håller sin egen utsatthet framför sig och tänker på Paul Celan, människor som dränkt sig, Strindberg och ”känslan av förföljelse”, på Tegnér, Jacques Brel, kvällar på kulturklubben Forum...

Jag hoppas verkligen att Katarina Frostenson ska slippa samma behandling som vederfarits Horace Engdahl.

Själv tänker jag på vad som hade hänt om någon annan än Katarina Frostenson hade skrivit det hon skriver i ”K”. Hur hon saknar all empati för de kvinnor som berättar att de antastats av hennes man, ofta på just den klubb som paret drev tillsammans. Hur hon avfärdar, hånar kvinnornas vittnesmål.

På om någon annan med hög röst hade framfört den åsikten att DN och offren fabulerar ihop hemska anklagelser enbart i syfte av hämnd och för att tidningen ska få makt över Svenska Akademien. En åsikt som, uppriktigt sagt, är nog för att bokens ”K” skulle kunna stå för ”konspirationsteori”.

Jag tänker, till exempel, på all den kritik som riktats mot Horace Engdahl i sammanhanget, hur han konstant smädas, förlöjligas, förminskas – för att han uttryckt sig i förmildrande ordalag om det som hänt kring Kulturprofilen. Jag tycker själv att Engdahl borde ha knipit igen, men jämfört med vad som skrivs i ”K” framstår han som en finkänslig veterandiplomat.

Jag hoppas verkligen att Katarina Frostenson ska slippa samma behandling som vederfarits Horace Engdahl. Jag tror inte heller att hon kommer att utsättas på tillnärmelsevis samma sätt, hon retar inte upp människor som han. Hon är till exempel inte man, umgås inte med impopulära individer som Stig Larsson och heter inte något som ”Horace”, ett namn som försätter vem som helst i underläge på vilken skolgård som helst. 

Det finns för övrigt betydligt fler likheter än skillnader mellan Frostenson och Engdahl, som deras högkulturella framtoning, deras air av ouppnåelighet, deras oförmåga att se egen skuld i infekterade skeenden och deras negativa syn på Sara Danius – även här är Frostenson i sin bok för övrigt långt grövre än någonsin Engdahl.

Däremot kanske ”K” kan fungera som ytterligare ett tillfälle att fundera över vilka faktorer som avgör att en människa utsätts för massivt och hånfullt drev medan en annan (förhoppningsvis) slipper. Vi måste kollektivt bli mycket bättre på att urskilja var gränsen går mellan berättigad kritik och mobbning.