Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-22 18:35

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/erik-helmerson-overskattade-aniara-skulle-kunna-handla-om-var-pladdriga-samtidskultur/

Ledare

Erik Helmerson: Överskattade ”Aniara” skulle kunna handla om vår pladdriga samtidskultur

Emelie Jonsson ”jobbar som mimarob här på Aniara”. Foto: Metafilm

Kanske handlar den pladdriga ”Aniara” om sig själv; om hur kulturen är på väg att bli obeboelig, hur den babblas sönder av ett språkets växande sopberg.

Erik Helmerson
Rätta artikel

”Vi anar nu att det vi kallar rymd/och glasklarhet kring Aniaras skrov/är ande, evig ande ogripbar/att vi förlorat oss i andens hav.”

Vi kan ha olika anledningar att förälska oss i ”Aniara”, Harry Martinsons diktepos från 1956. För mig handlade det alltid om språket. Andra kan tala om dess tidlöshet, om undergångsstämningen, om dikten som varningsrop om människosläktets sårbarhet. 

Jag återvänder fortfarande ofta till den, slår upp en sida på måfå, låter mig sjunka ner i Martinsons språk: ”Bland mörka skuggor dränktes denna saga/av strömmar som ej miman kan förjaga. Och vi är åter huttrande och svaga.”

När ”Aniara” nu blivit film hyllas den av många kritiker som jag respekterar. Jag läser recensionerna men begriper dem inte. För i filmen ”Aniara” har språket körts på svensk manusproduktions mest standardiserande löpande band och förvandlats till Maria Wern i rymden.

”Själv har jag inget namn. Jag tillhör Mima/och kallas därför endast mimaroben.” Så introduceras i dikten berättaren, som sköter rymdskeppet Aniaras Mima, den datorliknande maskin som förmedlar drömlika syner till passagerarna.

I filmen presenterar hon sig i stället så här: ”Jag kallas för MR, jobbar som mimarob här på Aniara.” Just där sammanfattas allt som jag tycker illa om i denna film. Diktens tidlöshet har kastats åt sidan, i stället är dialogen som om man kapslat in det mest olidliga med 2019 för att bevara det till den framtid där ”Aniara” utspelas. Som om det vore värt att bevara.

I dikten dansar mimaroben dansen ”yurg” med Doris: ”detta mänskobarn som fyllt av yurg/slår dödens rymd med slang från Dorisburg”. På vita duken slutar yurgen med ett hångel i rymdskeppskorridoren och lite efterföljande svartsjuka: ”Asså, han du såg mig med i morse, det e inget. Ba så du vet.” 

Ja, ni förstår.

Samt minst två scener som enkelt hade gått till slutspel i Literary Reviews tävling om sämsta sexskildring.

Det går att föreställa sig hur denna filmidé pitchats. ”Det är liksom den moderna människans livspussel, ni vet, jobb, barn, fulla väninnor, trassel med partnern. Och så klimathotet och hbtq-problematik och kön och makt – men I RYMDEN!” 

Klart att Filminstitutet får lyckosvindel. Och klart att resultatet blir ett rabblande, evigt som rymdens djup, av repliker som ”Lyssna på mig Isagel, du är hög men det kommer att gå öööver!” ”Vi måste finnas där för varandra.” ”Vad roligt, grattis.” Samt minst två scener som, om de vore litteratur, enkelt hade gått till slutspel i Literary Reviews tävling om sämsta sexskildring.

Det finns också en del fint i filmen, som miljöerna och berättelsens existentiella tema. Jag önskar helt enkelt att dess skapare hade gjort sin egen rymdfilm och lämnat Harry Martinsons dikt i fred.

Men kanske finns en symbolik här som jag inte förstår. ”Aniara” handlar om ett skepp som tar människorna bort från en värld som förstörts av kärnvapenkrigets eller miljöförstöringens gifter. Kanske handlar filmen om hur kulturen i vår tid är på väg att bli obeboelig, hur den sakta vittrar sönder av ett språkets växande sopberg, ett ständigt utsläpp av ”vi måste finnas där för varandra, ba så du vet”.