Nu tyder allt på att vi får en regering med S och MP där Stefan Löfven är statsminister. Politiken kommer att ha tydliga liberala inslag – åtminstone på pappret. 

Till det viktigare hör att man lyckats stoppa Vänsterpartiets vinstförbud för privata aktörer i välfärden och i stället lägger vikten på kvalitetskrav. Även skrivningarna om skolan, med ökade kunskapskrav och mer arbetsro, lovar gott.

Om S försöker dribbla bort sina uttalade eftergifter under mandatperioden har man gjort sig omöjlig som politisk samarbetspartner för överskådlig tid.

Betyder det att en djup, permanent spricka uppstått i borgerligheten och lämnat C och L på ena sidan och M och KD på andra? Ulf Kristersson (M) fick det att framstå så under sin presskonferens någon timme efter Lööfs framträdande. Inte nödvändigtvis. På sikt kan broar byggas och jorden läka.

Moderaterna, Centern, Liberalerna och KD gick till valet 2018 som en allians. Även om limningen mellan partierna blivit lösare sedan tidigare val är det mer som förenar partierna än som skiljer dem. Betydligt mer.

Centern och Liberalerna valde inte att släppa fram Stefan Löfven för att de älskar honom personligen eller för att de tycker att S-politik är bättre än moderat. I den bästa av världar skulle Sverige styras av en ren alliansregering som drev ren allianspolitik. 

Nu har mittenpartierna tvingats att anpassa sig efter ett snårigt mandatläge och av två dåliga vägar valt den minst dåliga. Att dela säng, eller åtminstone rum, med SD innebär nätter av eviga mardrömmar. 

Ilskan och besvikelsen i dag är begriplig. Men de måste inte innebära kronisk bitterhet.

Centerns beslut är fattat i januari 2019. Om tre år kan allting se komplett annorlunda ut. Det vore förhastat och destruktivt att i dag stänga dörrar för fortsatt borgerlig samverkan.

De fyra partierna vill ha ett starkt försvar, med målet att gå med i Nato, och ökad trygghet på gator och torg. De tror på EU som kraft för fred och ekonomisk utveckling.

De är ense om vikten av ett fritt näringsliv med goda förutsättningar för företagare. De anser att lönen i första hand tillhör den enskilde, inte stat och kommun, och att skatterna ska vara så låga som möjligt. 

Vilket som än blivit resultatet av vinterns regeringsförhandlingar hade det lett till ilska och besvikelse. Det är begripligt. Men det måste inte innebära kronisk bitterhet. Intresse- och idégemenskapen mellan de fyra borgerliga partierna är fortfarande stark. Den samhörigheten måste fortsätta att vårdas.