Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-29 00:00

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/erik-helmerson-proggarna-fattade-aldrig-kraftwerk/

Musik

Erik Helmerson: Proggarna fattade aldrig Kraftwerk

Rebeller. (Florian Schneider högst upp.)
Rebeller. (Florian Schneider högst upp.) Foto: Mary Evans/AF Archive

Nu hyllas den bortgångne Florian Schneider som en av musikhistoriens stora stilbildare. Men i det inskränkta svenska kulturklimatet sågs hans band Kraftwerk som ointressanta nazister.

Florian Schneider grundade det tyska syntbandet Kraftwerk, nu är han borta. Dödsorsaken anges som ”Krebserkrankung”, det skulle kunna vara namnet på någon av bandets oräkneliga efterföljare.

På onsdagen är vi många som sörjer Schneider i sociala medier. En twittrare, Tobias Levander, är elak nog att plocka fram några svenska recensioner av bandets 70-talsalbum, i dag sedan länge erkända som milstenar längs musikhistoriens Autobahn. Missförstånden av Kraftwerk är monumentala. En av recensionerna, i Expressen, beskriver ”Trans Europa Express” (1977) under rubriken ”Taktfast stöveltramp”: ”Ren och skär fascism, det är vad det är.”

Vari fascismen består – förutom att bandet är tyskt – framgår inte. Om det inte är det ”taktfasta stöveltrampet”, alltså den enkla, hypnotiska rytm som några år senare skulle ge hiphopen så mycken näring och utgöra livsförutsättning för en massiv våg av dansmusik.

Nej, det var inte många svenska kritiker som begrep Kraftwerk. ”De ser ut som välfriserade nazister”, skrev en, ”de sysslar inte med musik utan med teknik” en annan. ”En flippermaskin ger mer avancerade ljud ifrån sig.”

Texterna är nyttiga påminnelser om vad ett homogent kulturklimat innebär för konstanalyserna, och därmed för konsten i sig. Precis som vi ser tendenser till i dag, med försök till tystande av obekväma konstnärer, var den svenska 70-talskulturen så inavlad att den blivit blind. 

Åtskilliga är de kritiker som storögt konstaterar att annars hyvens killar som David Bowie nedlåter sig till att lyssna på dessa tekniker.

Punken var något som skribenterna förstod, och omfamnade. Skrikande unga gitarrmän med texter om det totala totalitära var ett ”uppror” som kändes tryggt och välbekant.

Att det riktiga upproret, som i upprörande, röra upp det bestående och skapa något nytt, kunde bestå av kyliga ingenjörer som skrev texter om nattkaféer, skyltdockor och rymdstationer, föresvävade få svenska musikkritiker. I stället var det andra som blev inspirerade, inte minst unga svarta musiker i USA.

Samtidigt är det lite tråkigt att man så fokuserar på vilka som influerats av Kraftwerk. Det är något som också går igen i 70- och 80-talstexterna: Åtskilliga är de kritiker som storögt konstaterar att annars hyvens killar som David Bowie och Iggy Pop nedlåter sig till att lyssna på dessa tekniker med suspekt partikort i bröstfickan.

Och samma sak nu, när Florian Schneider är borta. Ja, det är fantastiskt att tänka på vilken annan musik Kraftwerk gett upphov till. Men kanske ännu mer vilken musik de själva skrev under de där åren mellan 1974 och 1983. På den tiden då etablissemanget hyllade ytterligare en skäggig man med elgitarr som revolutionär och missade att det som stort skedde skedde rytmiskt och viskande tyst, bland korthåriga visionärer med handen på tangentbordet och blicken stadigt riktad mot framtiden.