Det mesta i det svenska samhället går bra, poängterar forskaren och expolisen Amir Rostami på fredagens SNS-seminarium om organiserad brottslighet. Även brottsutvecklingen. Det dödliga våldet ligger stabilt.

Men skjutvapenvåldet är en katastrof. Vad gäller vapendödade män mellan 16 och 29 år är vi sämst i Europa. Sämst. 

Det är mellan dessa två sanningar, inte i en av dem, vi måste hitta morgondagens kriminalpolitik.

På samma seminarium skisserades konturerna av en lösning. Som vanligt slås man av hur få de är, dessa riktigt tungt kriminella som förstör livet för så många – det är en sanning som upprepats åtminstone sedan 1970-talet.

Det finns konkreta, hårda motmedel. Verktyg som används i andra europeiska länder men som hålls tillbaka här. Några av dem togs upp av chefsåklagaren Lise Tham och polischefen Erik Nord. 

Polisen måste få fler och tyngre redskap för att bekämpa de tunga brotten.

Det kan handla om bättre kameror med möjlighet till ansiktsigenkänning. Telefonavlyssning med uppgifter från operatörerna. Buggning. Signalspaning. Förverka blodspengar och tillgångar, även sådant som förts över till anhöriga. Andra redskap är kontaktförbud, fotbojor, kommunarrest.

En del av dessa medel för tankarna till ”1984” eller till dagens övervakningsmardröm i Kina. Det är därför de bara kan användas mot de verkligt grovt kriminella. Exakt hur man ska definiera denna grupp juridiskt får lämnas åt lagstiftarna. Det viktiga är att vi erkänner tre saker: att den grova brottsligheten – inklusive våldsbejakande extremism – är systemhotande, att polisen måste få tillgång till fler och tyngre redskap för att bekämpa den och att dessa redskap ska reserveras för de allra farligaste brottslingarna. 

En sak till: Om man kan straffa in sig i denna grupp måste det också gå att belöna ut sig. Det är bara att hålla sig borta från grova brott.