Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-25 16:18

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/erik-helmerson-raseriet-ar-ett-forsta-steg-i-kampen-mot-valdet/

Ledare

Erik Helmerson: Raseriet är ett första steg i kampen mot våldet

Ljusmanifestation för Josefin Nilsson. Foto: Anders G Warne

För en gångs skull intar samhället ett renodlat brottsofferperspektiv. Tänk om vreden som väckts av Josefin Nilssons död kunde bli lika stark av alla grova brott. 

Rätta artikel

Det är svårt att sluta tänka på Josefin Nilssons död, och på raseriet mot den man som dömts för att ha misshandlat henne.

En tanke som inte lämnar mig någon ro är denna: Vad vi ser i kölvattnet av SVT-dokumentären ”Älska mig för den jag är” är något som ofta efterlyses men sällan efterlevs. Vi ser ett renodlat brottsofferperspektiv.

I fallet Josefin Nilsson talas det inte försonande om gärningsmannen. Ingen nämner att han kanske också är ett offer, ingen spekulerar i eventuella olyckliga omständigheter, psykisk ohälsa, missbruk...

Allt detta läggs åt sidan med det självklara konstaterandet: Han har begått och dömts för gärningar som är hans ansvar, inte samhällets eller politikernas eller ojämlikhetens eller de patriarkala strukturernas.

Vad som nämns är genikulten på Dramaten och i andra kultursammanhang. Det är ju inget fel på genier som bränner sitt ljus i bägge ändar och offrar sig för sin konst, men ett minimikrav kunde ju vara att de låter bli att bränna andras och att offra folk i omgivningen.

Jag kan inte låta bli att tycka att det är något osunt i fixeringen på Dramaten. Det är som att det är ett särskilt samhällsproblem att just skådespelare misshandlar och trakasserar. Det är möjligt att dessa genier är överrepresenterade i brottsstatistiken, ändå är de bara en knappt mätbar krusning om man ser på våldet i det omgivande samhället.

Några notiser som publicerats i Dagens Nyheter bara den senaste veckan: Man skuren med vasst föremål vid Medborgarplatsen. Man åtalas för dödlig brand i radhus. Kvinna hittad död i lägenhet – man anhållen för mord. En häktad, misstänkt för mord på man i Trollhättan.

Om jag säger att dessa dåd inte fick samma uppmärksamhet som Josefin Nilssons död kan jag anklagas för att förminska den. Det är det sista jag vill. Snarare funderar jag på vad som skulle hända om vi förstorade de andra dåden, de som ständigt sker, de som utgör ett bakgrundsbrus av våld och blod och död i vår annars rätt välordnade tillvaro.

Det är ju avskyn som borde vara det naturliga. Inte likgiltigheten.

Med andra ord: Hur skulle samhället se ut om kollektivet reagerade lika starkt varje gång en medmänniska utsätts för ett grovt brott? Om brottsofferperspektivet kunde lyftas fram lika tydligt som det gjort i de mest uppmärksammade fallen? Titta här på våldets effekter: en sönderslagen kropp, ett liv på smärtstillande, en familj med en för alltid tom plats vid matbordet, kronisk skräck för att lämna hemmet, ett rum där ingen längre sover, ett ännu smärtande ärr där kniven en gång gick in.

Det är ju avskyn som borde vara det naturliga. Inte likgiltigheten.

Josefin Nilssons död har än en gång skapat opinion om mäns våld mot kvinnor. Det är ett samhällsproblem som inte kan uppmärksammas nog. Jag önskar bara att det kunde utvidgas till ett raseri mot mäns våld generellt, eller snarare gärningsmäns våld. För offren för de våldsbenägnas skräckvälde är naturligtvis långt ifrån bara kvinnor, och de manliga brottsoffren mår inte bättre av att de har samma kön som förövaren.

I förra veckan deltog kriminologen Nina Rung i ett Aktuellt-samtal om allmänhetens raseri mot Josefin Nilssons expojkvän.

”Jag har förståelse för det och jag kan sympatisera med det”, sa hon om reaktionerna. ”För det vi ser är att rättsväsendet inte klarar av mäns våld mot kvinnor. Om vi inte gör på det här sättet kommer vi inte se någon samhällsförändring över huvud taget”.

Det är en intressant formulering, för den borde ju inte alls bara gälla ”mäns våld mot kvinnor”. Rättsväsendet står i dag alltför handfallet mot många grova brott, inte minst de kriminella uppgörelserna som tar såväl brottslingars som helt oskyldiga förbipasserandes liv.

Nina Rung har rätt i att om vi inte reagerar kommer inget förändras. En starkare vrede, inte bara i sociala medier, kanske är en nödvändighet för att våldet i samhället ska minska.

Kanske skulle det underlätta förståelsen för polisens villkor, ge fler modet att ingripa och vittna och ge politikerna mer incitament att satsa på trygghetsskapande åtgärder.

För det som trycker tillbaka våldet är inte att vi pratar om strukturer utan att brottslingarna sätts dit. Om man nu prompt måste skicka ett statsråd till Dramaten är justitieministern lämpligare än hans kulturkollega.