Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-26 16:34

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/erik-helmerson-skampalens-tid-maste-fa-ett-slut/

Ledare

Erik Helmerson: Skampålens tid måste få ett slut

Lynchmobbens offer: Ian Buruma. Foto: Anders Deros/Aftonbladet/TT

Att låta alla parter komma till tals brukade vara en journalistisk dygd. Nu kan det ge redaktörer sparken. En dag kommer vi att skämmas för denna iver att tysta precis allt som skär i samhällets öron.

Rätta artikel

Ian Burumas text ”Det ska fan vara publicist när Twitterstormen viner”, i DN Kultur på lördagen, är oumbärlig läsning för den som vill förstå dagens debattklimat.

Texten rör sig i efterspelet av fallet Jian Ghomeshi, en mediekändis från Kanada som anklagats, men inte fällts, för bland annat sexuellt våld mot flera kvinnor. I stället för att stängas in i en cell fjättrades Ghomeshi vid Internets skampåle; han förtalades kraftigt och förlorade jobbet.

Förtjänade han det? Inte omöjligt, det är inte ämnet för Burumas text. I stället handlar den om att Buruma själv publicerade en artikel där Ghomeshi gav sin egen version i New York Review of Books. Resultat: Ian Buruma sparkades som redaktör för den en gång mycket liberala tidskriften.

Frågan här är alltså inte om Jian Ghomeshi betett sig brottsligt eller förkastligt. Inte heller om kvaliteten på det försvarstal han skrev i New York Review of Books. Eller om huruvida den texten alls borde ha publicerats. Utan om ifall den som publicerade texten skulle straffas för det genom att förlora sitt jobb.

Att höra den andra parten, eller den avvikande rösten, ansågs förr vara mycket viktigt i och för det offentliga samtalet. Nu kan det ge redaktören sparken.

Det går att resonera om när en gärningsman ska få uttala sig offentligt, och hur, och hur man bör bemöta vad han säger. Men att gå så här långt – då har man helt gett upp tanken på det offentliga samtalet.

”Redaktörer ska få människor att tänka”, skriver Ian Buruma. Sedan en tid gäller alltför ofta i stället principen att det handlar om att få människor att tycka. Inte nödvändigtvis ”tycka rätt” i betydelsen uppfostra, även om det förekommer, utan tycka något alls. Det är emotionens triumf över intellektet, den spontana vredesyttringens knockout på det djupa andetaget, eftertanken och försoningen.

Jian Ghomeshis text ”Reflektioner från en hashtag”, som Buruma publicerade och fick plikta för med sitt jobb, skapade en våg av motreflektioner. Där berättar (framför allt) kvinnor om varför Ghomeshis försvarstal inte håller, de pekar på hans ego, hans självömkan, hans oförmåga att erkänna sina våldsamma handlingar, hans slippriga sätt att visa hur han fortfarande är en skön snubbe som kan ragga upp kvinnor på tåg.

Några av svarstexterna pekar också ut alternativa vägar en person som Ghomeshi skulle kunna gå, nu när metoo slitit ut deras skumraskbeteende i ljuset. Sätt att faktiskt vinna upprättelse, förlåtelse. Sätt för förövarna, offren och samhället att gå vidare.

Ja, det var sannerligen en tavla, min vän. I dag kan man inte ta något för givet.

Just däri ligger det offentliga samtalets styrka. Något har hänt. Vi diskuterar det. Vi argumenterar. Vi når – förhoppningsvis – en acceptabel syntes. Utan Burumas redaktörsinsats hade dessa texter aldrig blivit skrivna.

Men bort det. I stället ska vi sätta munkavle, trycka undan, avskeda. Största möjliga tystnad i offentlighetens manege så ingen kränkningsolycka råkar ske.

”Jag skulle också ha tydliggjort att vår avsikt inte var att friskriva (Ghomeshi) från skuld, ännu mindre att ursäkta våld mot kvinnor. Jag tog det för givet”, skriver Buruma. Ja, det var sannerligen en tavla, min vän. I dag kan man inte ta något för givet – går det att missförstå en formulering, ett enstaka ord, kommer någon att göra det, blodtörstigt, vällustigt.

”Vi behövde inte nyanser, sades det, nyanser gjorde oss nära nog till medbrottslingar.” Bättre än så går inte att sammanfatta galenskapen i vår tid och det kanske värsta biverkningen hos den för samhället livsviktiga medicinen metoo.

Man kan se Ian Burumas text som en rond i kampen mellan den gamla och nya offentligheten. ”När jag svarade att det inte var vår uppgift att skydda läsarna från att bli stötta”, skriver han, ”fick jag höra att det var exakt den roll redaktionen borde ha”.

Men även de mest kränkningsallergiska tystnadsivrarna bör komma ihåg att det nya inte automatiskt vinner, även om det på kort sikt ser ut så. Det som händer är att det också blir gammalt en dag, och då får det ta konsekvenserna av allt som det kom undan med, till och med hyllades för, bara för att det då var nytt.

När det är dags att sammanfatta 2010-talet kommer detta att vara något vi skäms för, tillsammans med den korkade och antiintellektuella högerpopulismen. Hur kunde vi lyssna på de högljudda som hävdade att demokratin är en ömtålig blomma som skadas av yttrandefriheten, snarare än närs av den och blomstrar?