Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-14 13:54

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/erik-helmerson-slang-ut-iran-fran-fotbolls-vm/

Ledare

Erik Helmerson: Släng ut Iran från fotbolls-VM

Regimens skyltdockor. En grupp utvalda kvinnor ser matchen mellan Iran och Bolivia hösten 2018. Foto: Vahid Salemi/AP

29-åriga supportern Sahar Khodayari brände sig till döds i protest mot Irans islamistiska kvinnoförtryck. Fotbollspamparna i Fifa har chansen att statuera exempel. Risken är att de i stället fintas bort av mullorna.

Inom fotbollssupporterkulturen är det svårt att få bättre beröm än att kallas ”en av oss”. Spelare och tränare kommer och försvinner, ytterst få visar sådan kärlek och lojalitet till klubben att fansen belönar dem med detta hedersepitet.

Om man till äventyrs skulle fundera på vem det internationella fotbollsförbundet Fifa borde betrakta som ”en av oss” är det svårt att hitta en bättre kandidat än iranskan Sahar Khodayari

Så älskade hon fotbollen och sitt lag Esteghlal att hon bröt mot en av världens mest idiotiska lagar för att se det spela. I ett land där det är förbjudet för kvinnor att gå på fotboll klädde hon ut sig till man men upptäcktes av vakter vid arenan. Hon riskerade ett halvårs fängelse men valde att tända eld på sig själv utanför domstolen. Efter dagar med 90-procentiga brännskador avled hon.

Sahar Khodayari blev 29 år, hon kom att kallas ”den blå flickan” efter Esteghlals färger. 

Supportrar är inte sällan galningar som korsar hav och kontinenter för att sjunga fram sitt lag, de sätter ibland klubbfärgerna före jobb, nation, religion, vänner och familj. Man kan definitivt ifrågasätta vettigheten i dessa prioriteringar, men en sak är säker: Fotbollen som vi känner den, och därmed Fifa, skulle vara omöjlig utan sådana som Sahar.

Det finns alltså mycket goda skäl för Fifa att betrakta henne som ”en av oss”. Man kan tycka att det är ett bra tillfälle för en demokratisk organisation med passion för mänskliga rättigheter att markera starkt. Att visa de medeltida dödgrävarna i Iran att nu är det nog, nu ger ni kvinnorna fulla rättigheter till läktarna – eller så har ni deltagit i ert sista VM, er sista internationella klubbturnering.

Problemet är bara att Fifa inte är en sådan organisation. Det är en konservativ, korruptionsanfrätt blobb av självgoda gubbar av båda könen.

Kvinnors rättigheter är inpräntade i organisationens stadgar – artikel 4 slår fast att diskriminering är ”strikt förbjudet och straffbart” – ändå har Fifa som så ofta reagerat med hummanden och harklingar inför diktaturens kreatur.

Men, säger då den som följer nyhetsflödet: Har inte självaste Fifapresidenten Gianni Infantino nyligen försäkrat att Iran ska släppa in kvinnor på arenorna? Svaret är nej. Däremot har landet ”gett löften” om att kvinnor ska få komma in på VM-kvalmatchen mot Kambodja i oktober. Vad som händer därefter är förstås skrivet i stjärnorna, eller i någon fotbollsmullas tolkning av Koranen.

Om ni nu måste förtrycka kvinnor på detta utstuderade sätt kunde ni kanske åtminstone bestämma er för varför?

Värdet i dessa löften kan kontrolleras gentemot tidigare händelser, till exempel i mars 2018. Då jäste samme Infantino på hedersläktaren på Azadistadion i Teheran samtidigt som 35 kvinnor enligt organisationen Human rights watch greps av polisen för att de försökt se samma match. På hösten samma år var Infantino tillbaka på arenan, varpå han hyllade Iran för ”ett stort genombrott” eftersom det då fanns en liten, särskilt utvald grupp kvinnor där. 

Amnesty har kallat Irans handlingar för publicitetsjippon. Mycket tyder på att vi nu kommer få se ett till, en fint som får Fifa att snubbla omkull och Irans offensiv mot kvinnorna att effektivt rulla vidare.

Det är tragikomiskt att läsa motiveringarna till att neka kvinnor att gå på fotboll. En talesperson för regeringen i Teheran har sagt att det handlar om att skydda dem från det grova språket och våldet på läktarna. Åtalet mot fotbollsmartyren Sahar Khodayari gjorde gällande att det är en synd att visa sig offentligt utan slöja. Landets högste åklagare hänvisar å sin sida till att det är syndigt för kvinnor att se ”halvnakna män”.

Om ni nu måste förtrycka kvinnor på detta utstuderade sätt kunde ni kanske åtminstone bestämma er för varför? Men kanske är alla skäl lika korrekta, vilket i så fall än tydligare visar det bisarra i dessa islamistiska rättssystem.

Det finns ett lågintensivt, puttrande motstånd mot Irans slöjlagar. Modiga kvinnoaktivister tar av sig slöjan och döms till hårda straff.

En stor del av fotbollsvärlden har också visat stark solidaritet med Sahar Khodayari. Till och med iranska stjärnspelare och klubbar har förtvivlat skrikit ut mot kvinnoförtrycket på arenorna. Trots de stora risker detta medför i en teokrati där religiös polis skriver reglerna med käppar och handfängsel.

Fifa hade en stor chans att ta i med hårdhandskarna mot diskrimineringen. I stället visar fotbollsbyråkraterna än en gång vilka de verkligen ser som ”en av oss”. Det är Iran.