Fotbollskaptenen Pia Sundhage var värre när hon för några år sedan berättade hur gärna hon ville träna Nordkoreas landslag. Men med sina kommentarer till Ekot på måndagsmorgonen lägger sig Lindholm ändå nära boet. 

”För att hålla koll på spelarnas utveckling samlas stora mängder data in”, berättar reportern. ”Allt från medicinska kontroller, till hur bra de sover.” Dessa skickas till Kinas idrottsminister. Vad tycker Lindholm, ansvarig för Kinas curlingsatsning, om det?

”Ministern läser det varje vecka och ger mig feedback också, så det är rätt häftigt.”

Ja, jo, häftigt kan man säkert kalla det. Men Lindholm jobbar i en diktatur som just nu år efter år tar VM-guld i massövervakning och kontroll av medborgarna, så kanske vore det läge att åtminstone en aning problematisera det faktum att en minister personligen bevakar Lindholms idrottare? Och fundera på vad som händer om ministern blir missnöjd med deras medicinska status?

Gör ert jobb, vinn era matcher, men låt åtminstone bli att stryka era diktatoriska uppdragsgivare medhårs.

Nästa citat är värre. ”Hur ser du på att de idrottsliga prestationerna används av regeringen i propagandasyfte?”, frågar Ekot. Peja Lindholms svar:

”Det har jag ingen åsikt om, men oavsett statsskick är det väl bra att varje land är stolt över sina idrottare.”

En enkel kommentar är: Nej, Peja, det är inte alls nödvändigtvis bra. Diktatorer, juntor och politbyråer har alltid använt sport som ett sätt att vinna legitimitet, få beundran från utlandet och vända de egna medborgarnas uppmärksamhet från repression, förtryck och svält.

Man måste inte förbjuda svenska idrottspersoner att verka i diktaturer. Utbyte i form av handel, kultur och sport kan vara ett sätt att föra in friska vindar i system där dörrar och fönster annars är stängda. 

Däremot kunde man förvänta sig av dessa idrottare att de inte tjänar som nyttiga idioter. Gör ert jobb, vinn era matcher, men låt åtminstone bli att stryka era diktatoriska uppdragsgivare medhårs. Flöjta inte runt i medierna med spaningar om att ni inte sett en enda kritisk demonstrant på gatorna och hur häftigt det är med idrottsintresserade ministrar. Svälj inte allt okritiskt. Observera. Reflektera. 

Och när ni kommit hem och återfår privilegiet att tala ostraffat – då kan ni berätta.