Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-23 17:05

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/erik-helmerson-sverige-ar-pa-vag-att-bli-en-nation-av-fanatiker-och-det-ar-avskyvart/

Ledare

Erik Helmerson: Sverige är på väg att bli en nation av fanatiker och det är avskyvärt

Minneshögtid för Amos Oz, Tel Aviv.
Minneshögtid för Amos Oz, Tel Aviv. Foto: Jack Guez/AFP/TT

Vid läsningen av Amos Oz sista bok står det klart att Sverige och västvärlden allt mer blir tummelplatser för fanatiker. Det är en vidrig utveckling.

Erik Helmerson
Rätta artikel

Just när jag läste ”Kära fanatiker” kom författarens dödsbud; Amos Oz avled den 28 december 2018 i Tel Aviv, Israel.

Boken består av tre essäer som vidareutvecklar och kompletterar Oz klassiker ”Hur man botar en fanatiker” från 2006, och när jag hör om hans död är det som att förlora en kär diskussionspartner. Jag stryker under, antecknar, nickar nästan nacken ur led. 

”Kära fanatiker” borrar i en nations självbild – vad vill Israel vara, vad bör det vara, vad är det? – och i begreppet ”den judiska staten”. Den argumenterar lugnt för en tvåstatslösning och en uppgörelse med palestinierna, men också vresigt mot såväl militant islamism och den vänster som bländats av pacifismen och närmast förespråkar underkastelse.

Men det är när Amos Oz dissekerar fanatismens natur som igenkänningen blir total. Det är ju Sverige av i dag han beskriver, tänker jag. Har verkligen Landet Kompromiss Och Konsensus förvandlats till en arena för fanatiker?

”Det blir allt vanligare att den starkaste allmänna känslan är djup avsky”, skriver Oz, och jag tänker på det ständigt fräsande hatet mot kvinnor, mot män, mot Sverigedemokrater, mot muslimer, mot endera ”Högern” eller ”Vänstern”. Hatet som allt mer tornar upp sig över oss och överskuggar all vilja till förståelse och dialog. 

”Fanatikern argumenterar inte”, konstaterar författaren och omedelbart hör man snattret av diverse debatter där det blivit viktigare att få rätt än att ha det, där den vinner som trycker till motståndaren med snärtigast och elakast oneliner. 

Fanatikern avskyr samtal, avskyr pauser, avskyr humor, avskyr allt som slår in en spricka.

”Det är inte styrkan i din röst som gör dig till fanatiker, utan främst din tolerans – eller brist på sådan – gentemot dina motståndares röster”, skriver Oz. Och ja, nog sviktar toleransen även här. Något så banalt som skilda åsikter om invandring kan vara nog för att gräva en djup skyttegrav tvärs igenom familjer och vänkretsar.

”Jag kan inte umgås med massinvandringsförespråkare!” ”Jaså? Ja, jag tänker då inte slösa min tid på kryptofascister!” 

Hur hamnade vi där? När slutade man, som Oz skriver, ”att föreställa sig den inre världen, både intellektuellt och känslomässigt, hos den andra: att använda sin fantasi även i tider av stridigheter”?

Fanatikern avskyr samtal, avskyr pauser, avskyr humor, avskyr allt som slår in en spricka där tvivel kan sippra in genom tvärsäkerhetens och självrättfärdighetens betong.

I förordet till sin sista bok skriver Amos Oz att verket inte strävar efter att få sista ordet. Det är mycket sympatiskt och otidsenligt. Begreppet ”sista ordet” vittnar om viljan att trycka till snarare än förstå, det är ett knockoutslag snarare än en omfamning. Det sista ordet är oerhört överreklamerat och kan bara finnas i totalitära sammanhang. Ett ord, ett argument, ett tankefrö leder annars alltid till ett annat. 

Utom i fanatikerns värld.