Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-07-11 03:05

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/erik-helmerson-tystnaden-om-baltikum-ar-en-svensk-skamflack/

Ledare

Erik Helmerson: Tystnaden om Baltikum är en svensk skamfläck

Röda armén rullar in i Lettland.
Röda armén rullar in i Lettland. Foto: AP

I decennier ockuperades Sveriges grannar av en kommunistisk diktatur – och vi teg. 80 år efter invasionen av Estland, Lettland och Litauen är undfallenheten fortfarande en svensk skamfläck. 

Det var Molotov–Ribbentrop-pakten mellan Sovjetunionen och Nazityskland, undertecknad den 23 augusti 1939, som beseglade de baltiska staternas öde.

Enligt pakten (och dess tilläggsavtal) ingick Estland, Lettland och Litauen i den sovjetiska ”inflytandesfären”. I realiteten betydde det att diktatorn Josef Stalin kunde sätta allt större press på länderna, successivt tvinga dem till underkastelse, innan han slutligen lät stridsvagnarna rulla in.

Den 15 juni 1940 ockuperades Litauen. Två dagar senare var det Estlands och Lettlands tur. Kommunistiska regeringar tillsattes. Svårt riggade ”val” förrättades. Oppositionella fängslades eller sköts. Ytterligare ett i raden av sovjetiska förslavanden av fria nationer var ett faktum, och en lång period av kolonisation och terror tog sin början.

För Sveriges del borde saken ha varit klar. En kommunistisk diktatur, en grotesk förtryckarstat, ockuperade tre av våra grannländer, vars historia dessutom är sammanvävd med den svenska. 

Våra grannars lidande borde ha varit outhärdligt för Sverige att se. Inget svenskt officiellt omnämnande av ordet Sovjetunionen borde ha varit möjligt utan att följas av åtminstone några ord åt regimens förtryck av andra folk – kanske i synnerhet de baltiska.

Men så blev det inte. I stället inleddes en lång dans av främst socialdemokratiska undfallenhetspiruetter. Sveriges officiella utrikespolitik (till skillnad från den som fördes under bordet) fastnade i kålsuparteorin. De båda stormakterna, USA och Sovjetunionen, var lika förkastliga och vi själva intog en tredje ståndpunkt som en åsna mellan likvärdiga hötappar.

Det finns rikliga hyllor med citat, många av dem genomlysta av Per Ahlmark i boken ”Vänstern och tyranniet”:

”Ett krav i dag, riktat mot Sovjetunionen, på att de baltiska folken ska få en omedelbar självbestämmanderätt skulle … verka i den rakt utsatta riktningen”, sa utrikesminister Sten Andersson (S) i maj 1988. Samme Andersson som inför en resa till Baltikum 1989 vidhöll tesen ”Estland är inte ockuperat”.  

När dåvarande statsminister Ingvar Carlsson uttalade sig om ockupationen kunde det låta så här: ”Det var sovjetiska medborgare som kom in där och dom (balterna) blev en del av Sovjetunionen.”

Socialdemokraternas säkerhetspolitiska talesman Sture Ericson avfärdade i riksdagen Gunnar Hökmark (M) med orden: ”En moderat ledamot av riksdagens utrikesutskott ansåg för tre veckor sedan i en tidningsartikel att Sverige bör agera för att bryta loss Estland, Lettland och Litauen från Sovjetunionen. Det vore betänkligt om sådana utrikespolitiska stolligheter spreds utanför extremmoderaternas krets”. Ja, så synnerligen stolligt att springa runt och kräva frihet från kommunistiskt förtryck.

Frihetsrörelsen för Baltikum gav självförtroende och röst åt en ny generation ickesocialistiska politiker.

Men det var just vad de gjorde, Hökmark och andra svenskar som engagerade sig i den så kallade Måndagsrörelsen. Varje måndag klockan tolv, från mars 1990 till september året därpå, samlades en växande skara svenskar på Norrmalmstorg i Stockholm för att demonstrera för de baltiska staternas självständighet.

Det är nog ingen överdrift att säga att måndagsmötena och frihetsrörelsen för Baltikum gav självförtroende och röst åt en ny generation ickesocialistiska politiker. Det var moderater som Hökmark, Carl Bildt och Mats Johansson, det var folkpartister som Andres Küng. Tillsammans med en brokig skara ungdomsförbundare, vana vid att läxas upp av självrättfärdiga socialdemokrater, kunde de konstatera att de befann sig på helt rätt sida av historien. 

Och detta efter decennier av socialdemokratisk självpåtagen hegemoni i en utrikespolitik där den som kritiserade diktaturen i öst utan att samtidigt klandra demokratierna i väst stämplades som en galopperande säkerhetsrisk.

”Vi borde nog ha kunnat göra än mer under dessa år”, noterade en efterklok Pierre Schori, utrikespolitisk S-eminens, i Expressen 2011. För balterna kan det knappast ha låtit som en överdrift. Det handlar om detta: För 80 år sedan inleddes en lång era där våra grannar förtrycktes. Och vi teg. 

Ämnen i artikeln

Estland
Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt