Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-15 11:34

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/erik-helmerson-varldens-basta-ar-har-satt-avtryck-hos-varldens-tyranner/

Ledare

Erik Helmerson: Världens bästa år har satt avtryck hos världens tyranner

Illustration: Magnus Bard

Många av framgångarna från 1989, världens bästa år, har vridits tillbaka. Men en lärdom finns kvar: Ingen tyrann sitter säkert.

Det är den 1 oktober 1989. Som första land i världen inför Danmark en lag som tillåter registrering av samkönat partnerskap. Samma dag gifter sig dansken Axel Axgil med sin Eigil i Rådhuset i Köpenhamn.

Har du inte hört talas om denna händelse? Det är begripligt och kan bero på att den drunknade i den störtflod av dramatiska nyheter som regnade över mänskligheten för just 30 år sedan. 

För den som vandrar genom Nationalmuseums pågående utställning ”1989 – kultur och politik” är det lätt att instämma i ett av citaten på väggen: Det var det bästa året i Europas historia.

Det är svindlande när man tänker på det. Några storpolitiska händelser detta år sitter förstås fastsvetsade i det kollektiva medvetandet. Berlinmuren föll, Sovjetimperiet med dess europeiska satellitstater smalt ner som en stor iskub. Människor korsade Europas gränser under jubel medan vakterna säkrade och sänkte sina vapen. 

I Sydafrika blev F W de Klerk apartheidregimens siste vite president och inledde det arbete som skulle leda till Nelson Mandelas frigivning ur fängelse och apartheids fall.

Men det hann hända mycket, mycket annat 1989, detta den nya världens första år. Paraguays diktator Alfredo Stroessner avsattes i en statskupp samtidigt som hans chilenska kollega Augusto Pinochet genomlevde de sista dagarna av ett långt och blodigt maktinnehav.

Ännu mer dramatik? Tja, i ett rum på museet påminns vi om att detta var året då Rushdieaffären briserade. Genom dödsdomen mot den hädelseanklagade författaren Salman Rushdie blev väst på allvar varse de potentiella följdverkningarna av den muslimska världens vrede. Det är ingen överdrift att vi i dag fortfarande lever knädjupt i dessa konsekvenser.

Och som om inte storpolitiska skälvningarna var nog: tror ni inte att samma år såg begreppet world wide web myntas, Globen invigas, den första bärbara Appledatorn placeras i en användares knä – och såväl ”Seinfeld” som ”Simpsons” få sin premiär?

Mitt i glädjen finns mycket sorg. Alla dessa möjligheter som gavs oss människor under detta år – varför kastade vi bort dem?

Ska man invända något mot utställningen 1989 är det att den inte är fem eller femtio gånger större. Varje bild blir som en liten garnände som man vill rycka i för att nysta upp just den aspekten av den nära världshistorien.

Men mitt i glädjen finns mycket sorg. Alla dessa möjligheter som gavs oss människor under detta år – varför kastade vi bort dem? Den frihetens autostrada vi vek in på – varför är vi på väg att lämna den för skumpiga stigar mot avgrunden?  

Mest smärtsamma att se är bilderna från Himmelska fridens torg i Peking. Demonstrationerna gav kort hopp om att solen skulle gå upp i öster. Men här blev det aldrig 1989, i stället rullade stridsvagnar över demonstranternas drömmar och massakrerade deras önskan om en annan värld. Det är svårt att inte se händelserna avspeglas på gatorna i dagens Hongkong.

Det gör också ont att ställas inför en kampaffisch med två korsfästa armar; en med ungersk flagga, en med rumänsk. Bilden uttrycker den ungerska demokratirörelsens sympati med vännerna i Rumänien, texten lyder ”Timisoara” – den stad där demonstrationerna inleddes mot Rumäniens diktator Nicolae Ceausescu.

Så mycket har hänt. I går gick Ungern i spetsen för Central- och Östeuropas demokratirörelser, nu står samma land i begrepp att vräka över bord just de friheter som aktivisterna var villiga att dö för. Polen – hemland för den heroiska fackföreningen Solidaritet – är inte långt efter.

Också många världsledare gör vad de kan för att förtränga eller förvränga minnena från 1989. Då gjorde demonstranter en stor poäng av kommunism och nazism som två sidor av samma mynt – nu glamoriserar Putinregimen i Moskva kommunisttiden. Ledarna i Peking tar steg efter steg in i den totala diktaturens massövervakade mörker. 

Den stora trösten är att händelserna måste ha satt tydliga spår hos världens diktatorer. Nu är de som gangsterbossar, de omger sig med ytliga tecken på makt och lyx, men i hjärtat känner de rimligtvis skräcken för att allt detta kan ryckas från dem.

Det lär oss 1989. Tyrannen må sitta tungt, men han sitter inte säkert.