Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-23 21:15

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/ett-blodbad-ar-lika-illa-som-skatt-pa-tamponger/

Ledare

Mattias Svensson: Ett blodbad är lika illa som skatt på tamponger

Alla som inte håller med är Hitler, enligt en aktuell guide till social medvetenhet. Foto: Lotta Härdelin

All kunskap är en patriarkal konstruktion och varje gång en man talar förstärks den hierarkin. Därför tänker Titania McGrath aldrig sluta prata, ens när hon inte har något att säga. Nu har hon skrivit en guide till social medvetenhet.

Rätta artikel

”När kvinnor värderas högre än män, då och först då kommer vi att ha uppnått sann jämlikhet.”

”'Antifa' är en förkortning för 'antifascist', vilket betyder att de får slå folk på käften i toleransens namn.”

”Det saknas definitivt inte transparens i sociala medier. Youtube, Twitter och Facebook har gjort fullkomligt klart vilka åsikter du inte får ha. Om du inte vill bli censurerad så säg inte fel saker. Hur svårt kan det vara?”

Att manövrera i vår överkänsliga tid är inte alldeles enkelt. Jag var på väg att skriva att det är som att gå på äggskal, men som Titania McGrath påpekar i ”Woke – a guide to social justice” utgör den liknelsen en oacceptabel mikroaggression mot veganer.

Som fettaktivist rasar hon mot att det inte finns en enda omkretsrik person i det engelska herrfotbollslandslaget, trots att 62 procent av befolkningen är överviktig.

Som framgår av citaten ovan förespråkar McGrath feminism, intersektionalitet och andra tankar i tiden. Hon engagerade sig i sociala medier 2018 inspirerad av andra aktivister som använt sina plattformar för att sprida sitt budskap och tala om för folk varför de har fel om allt.

Titania McGrath är som några säkert känner till och andra säkert anar en parodi. Kolumnisten på frihetligt marxistiska Spiked Andrew Doyle tröttnade på den moderna sorts akademiska nätkrigare som ständigt rasar över oförrätter som fel slags maskeradkostymer eller olämpliga skämt och som hellre ser till att meningsmotståndare blir utslängda och avstängda än bemötta i sak. Kan man göra annat än skratta åt dem? tänkte Doyle.

Till skillnad från många andra försök till parodier är Titania McGrath riktigt rolig. Visst förstår man att det är på låtsas när hon som fettaktivist rasar mot att det inte finns en enda omkretsrik person i det engelska herrfotbollslandslaget, trots att 62 procent av befolkningen är överviktig.

Innan jag läste ”Woke” visste jag inte att det fanns akademiker som såg matematik som rasistiskt.

Helt enkelt är det dock inte att skilja verkliga citat i boken från rent påhitt. Innan jag läste ”Woke” visste jag inte att det fanns akademiker som såg matematik som rasistiskt eller att det inte räcker med bokstäverna hbtq för att beskriva olika sexualiteter, de sant medvetna är uppe i hbtqia+.

I satirens form fångas också relevant kritik mot den akademiska vänsterhållning som ofta går under namnet identitetspolitik. Som att våld tenderar att definieras som allt dessa akademiker ogillar och särskilt andras uppfattningar, men aldrig fysiskt våld och verkliga mord.

Titania McGrath menar att skämt är våld och att skämta om pedofili är värre än själva övergreppet, eftersom det senare åtminstone inte kan spridas av andra användare i sociala medier. Mord tar hon dock generellt sett avstånd ifrån, det är lika illa som mansplainande och skatt på tamponger.